- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
321

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - En storman i andens värld

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade lagt maten uti två säckar, den han hade bekommit.
Då kom förbemälde Hindrik ridandes, ropade ’skorvig’ och
många andra onyttiga ord, dem djäknen säger sig ej hava
förstått. Och då förbemälde Hindrik kom till djäknen, drog
han sitt svärd, högg efter honom, men djäknen gav sig undan,
bockandes sig neder under säckarne, det säcken nogsamt
vittne bar. När förbemälde Hindrik det såg, hov han
säckarne utav. Då släppte djäknen hästen och sprang över en
gärdesgård, och Hindrik red efter djäknen. Dock undkom
han. Så tog oftabemälte Hindrik den ena säcken, uti vilken
var kött 3½ pund, bröd ½ pund, item ljus 5 mark, och
förde det hit till Örebro.» Tilltaget kom att stå rånaren dyrt,
ty han blev jämlikt landslagen »dömd under svärdet», d. v. s.
till livets förlust, såframt ej överheten ville benåda honom
med lindrigare straff.

Men det kunde också hända, att en djäkne var svarande
part. Långt ifrån alltid förhöllo sig ynglingarne under sin
vandring »gudeligen och ostraffeligen, tuktigt, nöktert och
beskedeligen» eller »läto påskina sin gudelighet med läsande
och sjungande», såsom deras skyldighet var. Domkapitlets
protokoll förtälja tvärtom alltför ofta om »perlemente» och
slagsmål, i vilka djäknarne långt ifrån alltid spelade den
anfallnes roll. Om en djäkne berättas t. ex., att han »hade
ett halvt år gångit vid Kopparberget och perlementat med
bergsmansdrängarne». Han hade där fått »sitta i kistan,
kunde nu giva sig till krigsfolket, efter han syntes intet annat
till vara dogelig». I Leksand hade två djäknar vid samma
tid »gångit socknar och där burit sig illa åt, nämligen själve
tagit ut somligestädes allmosan, tagit nycklarna av barnen
och gångit själve å stad, kastat penningarna i elden, när
dem tycktes vara för ringa, slagit en ung bonde med piskan
och drivit honom ut».

Från Strängnäs’ stift berättas om hur djäknarne slogo
bonddrängar med störar men mottogos med stenkastning. En
dräng kastade en sten i tinningen på en djäkne, så att denne
dog. Ej underligt under dylika förhållanden, att vandrande
djäknar på sina ställen voro så illa sedda, att de hälsades
med öknamnen »drevstut» eller »hornoxe»[1], ja mottogos med
hugg och slag i stället för allmosor.



[1] Jfr sid. 287.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free