- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
334

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne livsöden från vår äldre stormaktstid - En lyckoriddare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för det sköna namnets skull taga dig till äkta?’ Nej, den
gången förgät han allt namnet och sade hastigt: ’Se, det är
ben av mina ben och kött av mitt kött’.»

Skulden för vad som hänt skjuter den anklagade över på
högre makter, ty, skriver han, »hade jag än varit den allra
ringaste bland människors barn och hade än alla lagar det
förbjudit, ja hela världen stått däremot men Gud allena så
foga velat, så hade jag fått Wulff Grijps dotter till min äkta
hustru. Däremot, om Gud ej så velat, hade jag henne aldrig
fått, hade jag än varit adelsman. Därpå har jag exempel från
Danmark. Ty här äro ju adelsmän som hava friat till henne.
Lika litet skulle jag som de fått henne, om jag än 10 gånger
om utgivit mig för en adelsman, därest jag till väsen och
kvaliteter varit en bonde.»

Och i detta sammanhang kan han icke hålla sig från att
ge sin kära svärfar en gliring: »Sannerlig, sannerlig, om
Wulff Grijp allenast det minsta förstått och märka kunde,
vad min ringa person meriterar, han skulle sannerlig
betänka sig, förr än han mig sålunda föraktar och förfölja
skulle. Det är sannerligen ingen konst uti vaggan något
ärva, men igenom egen persons kvaliteter att förvärva; det
är ingen konst hemma att ligga, fattiga bönder att plåga
och skinna — det kan en bonde den andre göra.»

Fången lyckades verkligen den ena gången efter den andra
klara sig inför sina domare. Men till sist fick han det dock
för hett om öronen. Då räddade han sig emellertid genom
rymning och kom lyckligen över svenska gränsen igen. Men
i Stockholm blev han åter häktad, och en ny spännande
process vidtog. Målet tillmättes sådan vikt, att den anklagade
flera gånger togs i förhör inför själva riksrådet. Då han
efter en redogörelse för sitt förflutna liv tillspordes, varför
han icke genom redliga medel försörjt sig, fingo de
vördnadsvärde riksens herrar till svar, att »han ville gärna
bekomma experiens».[1]

I Svea hovrätt, dit målet sedan hänvisades, »begynte
Wivallius sitt tal aldra först med en ödmjuk tacksägelse till
Gud», för att han nu fått så vördnadsvärda och klarsynta


[1] Livserfarenhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free