Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne livsöden från vår äldre stormaktstid - En lyckoriddare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
män att döma i hans »rättfärdiga» sak. Därefter skildrade
han sig själv som en yngling, vars enda diktan och traktan,
hemma så väl som utomlands, varit att genom studier och
livserfarenheter förkovra sig till fosterlandets bästa. Av
kärlek till detta samma fosterland hade han avstått från
förmånliga platser, som hos kejsaren stått honom till buds.
Han tackade nu Hans Majestät, som i vårt kära
fädernesland berett tillfälle för »heroiska begåvningar» att vinna
framgång.
Men hur hade en så ädel yngling kunnat begå en sådan
handling som att uppträda under falskt namn? Även det
vill han nöjaktigt förklara. »Vårföre jag kallade mig så
Erick och icke något annat namn, är denne orsak: Jag tänkte:
Kanske du bliver anklagad, så kan du det med
skämtaktighet avslå — ty igenom ödmjukhet och skämt bevekas ofta
stora herrar till nåde — och säja: ’Jag haver sagt rätt, jag
Erick’ Gyllenstierna, ty uti detta ord Erick är en ordlist:
är-icke.’ Därför kallade jag mig Er-ick». — »Jag Erick’
Gyllenstierna» betydde alltså egentligen: »Jag är icke Gyllenstierna».
För övrigt fanns ju, påpekade han, i den heliga skrift ett
prejudikat på bedrägeri i ett dylikt fall, nämligen Jakobs
giftermål med Lea, vari Wivallius fann ett bevis för att ett
äktenskap icke genom dylik list kunde göras ogiltigt. Och
hur hade ej Herren själv välsignat detta äktenskap framför
det med Rakel!
Men där sofistiska bevis icke hjälpte längre, där anlitade
Wivallius sin vältalighet för att beveka hårda hjärtan. »Vad
jag i ungdomen rasat haver, det beder jag om förlåtelse och
vill mig härefter så förhålla, att det med Guds hjälp skall
allt förglömt varda. Man måste dock hava en tid att utrasa;
man kan ock icke få grå hår och visdom uti vaggan. En
stut han vickar, men en oxe drager stadigt; en fåle han
skenar, men en häst han dansar; ett ungt trä böjes lätteligen
hit och dit av vart ett väder, men ett gammalt har stadighet.»
En sådan man som Wivallius hade dock ännu flera
strängar på sin lyra. Lärdomen, den höga, akademiska lärdomen,
var också bra att ha som försvarsmedel. Och den fick tala
för honom på sitt eget högförnäma språk, latinet — dock
stundom omväxlande med italienskan. Då och då
uppvaktade han sina domare med högstämda hyllningsadresser på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
