Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne livsöden från vår äldre stormaktstid - Agneta Horns leverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då jag ännu inte var mina två år fuilt, så voro redan
alla mina goda och glada dagar borta.
Och var jag sedan i Stettin ifrån augusti, när vår mor
dödde, allt intill oktober hos min piga, och gossen hos sin
amma. Och fingo vi mången dag icke en bit mat förrän
sent om aftonen. Och vet Gud, vad di slarva uti oss, som
inte di ville hava; och måste vi så låta oss nöja därmed, ty
mor var borta, som skulle se därpå. Därföre foro vi inte
mycket väl, utan om nättren fingo vi väl ligga hela nättren
och skrika, efter ingen av dem ville stiga upp ifrån sina
bussar, som de hade i sängen hos sig.
Och när det kom dem i sinne, att de blevo onda, så torde
de väl slå oss med ris, så att vi sågo ut som flådda ekorrar,
och sade väl: ’Löp nu och klaga för fru mor, din förgiftiga
kläpp!’[1] Ty min saliga fru mor hade varit mycket grann[2]
och rädd om mig, så att hon inte tålde, att vädret skulle
blåsa på mig. Och gåvo di oss ingen mat, och mången gång,
om icke vår goda värdinna har varit, så har vi måst
försmäkta för hungers skull för de lättfärdiga horornas skull,
som min herr far lell har givit både penningar och annat
nog, att de inte skulle låta oss lida nöd. Men det förtärde
de själva och läto oss, fattiga barn, lida så stor nöd, så att
det inte fattas mycket, att vi redan hava varit ihjälsvälte.»
Slutligen förbarmade sig dock barnens farbror, det allmänt
omtyckta riksrådet Klas Horn, över de stackars små och
lät sin maka, fru Ebba, taga hand om dem. Men hon gjorde
det motvilligt, och lilla Agnetas dagbok gömmer inga glada
minnen av fasterns omvårdnad. Den berättar:
»Mitt i oktober kommo vi till henne; och voro vi båda
så utsvälta och illa medfarna, att det var föga liv i oss, utan
vi sågo ut som bara bittra döden. Och tordes då ingen giva
oss så mycket mat, som vi ville äta, utan måste man mäta
åt oss maten, ty vi voro som di uthungrade stövarna, som
inte veta magehov.[3] Ty de voro rädda, om vi skulle få äta,
som vi hade velat, att vi hade ätit vår död. Så stod det till
med mig. Och till råga på allt lade fru Ebba oss i en kammare,
där alla fönstren voro sönder. Och när det snöga’, så låg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>