- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
366

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - En lysande men vansklig ställning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konungens frånfälle. Det var endast de sydtyska
protestanterna, som gjorde gemensam sak med främlingarne från
Norden. Och skulle lyckan överge Sveriges härar, så måste
man vara beredd på att svikas även av dem. Ännu mindre
hade man något gott att vänta av Sachsens kurfurste, som
genast efter Gustav Adolfs död var framme och försökte
taga ledningen av den protestantiska saken, ett försök, som
dock snöpligen misslyckades.

Lika liten framgång hade till en början Frankrikes
diplomatiska intriger i liknande syfte. Gustav Adolfs död hade
i Frankrike ingalunda vållat någon sorg utan tvärtom
framkallat en känsla av lättnad. Richelieu kände sig befriad från
kraftmätningen med en bundsförvant, som höll på att växa
honom över huvudet, och hoppades nu att själv vinna ökat
inflytande i Tyskland. Som militärisk ledare kunde
Frankrike dock ej uppträda — därtill var dess härväsen för skralt.
Nej, man behövde hålla Sverige kvar i kriget för att använda
dess segervana härar som motvikt mot Habsburgska huset;
man önskade bara tränga undan den farlige medtävlaren
från ledarskapet för Tysklands protestanter. Till den ändan
utsådde de franska diplomaterna överallt misstro mot
Sverige och särskilt mot Axel Oxenstierna. Icke behövde tyska
furstar finna sig i den mannens högmodiga uppträdande!
Han var ju blott en adelsman i ett litet land långt uppe i
yttersta Norden. Nej Frankrike, se det var en vän, som de
kunde lita till, och som de skulle lära sig sätta värde på.
Där övertalningar ej räckte till, användes franskt guld för
att tala sitt övertygande språk. Även bland Oxenstiernas
egna underlydande inom den svenska armén och diplomatin
arbetade franska diplomater på att väcka avundsjuka och
sålunda försvaga hans makt. Den svenske rikskanslern var
ju ej heller, med sitt sträva och kyliga sätt, en man, som lätt
vann popularitet i det personliga umgänget.

Men Richelieu skulle i Axel Oxenstierna möta en
motståndare, som skarpsynt genomskådade alla hans finter. Av
gammalt var den svenske rikskanslern misstrogen mot
Frankrike, och nu var han mindre än någonsin blind för att
kardinalens diktan och traktan gick ut på att med offer av svenskt
blod föra kriget men själv för billigaste pris draga fördelarna
därav.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free