Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Johan Baners fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptäcka den minsta blånad, och icke en blodsdroppe syntes.
Om en stund föll den lille i gråt och somnade.
När han vaknade, var han alldeles kry och berättade, hur
allt gått till. »Nu vet jag, var jag föll!» utbrast han och pekade
åt fönstret. »Där föll jag! — Då jag kom till trumman,[1] tänkte
jag: ’Nu dör du!’ Men då jag kom ner, stod mosters
örtagårdsmästare där. Jag bad honom så vackert, att han skulle
bära upp mig, men det ville han inte.» I stället hade Jan
sett örtagårdsmästaren, som hade ljust hår och var klädd i
vita kläder, flyga upp och sätta sig på torklaven.[2]
Följande morgon stod den lille upp frisk och sund, som
om han aldrig gjort ett så farligt språng.
Händelsen väckte mycket uppseende och ansågs allmänt
som ett underverk. Man trodde, att den vitklädde, ljushårige
örtagårdsmästaren med vingarna varit »en Herrans ängel»,
som burit gossen i sina händer och sakta och varligt lagt ned
honom på marken. När Gustav Adolf sedermera fick höra
händelsen omtalas, sade han till Johan Baner: »Det syns,
att du är bevarad till något stort.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
