Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Johan Baners fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
företeelse, har sina egna lagar, mot vilka det är farligt att
bryta. Därför blev samarbetet mellan Oxenstierna och Baner,
dessa bägge var på sitt område stora män, ej lyckligt. Baner
hade svårt för att finna sig i att rikskanslern ständigt ingrep
på det område, som fältherren visste sig förstå bättre än
andra; och det kunde hända, att Baner i ett glatt lag
skämtade över rikskanslerns militära pedanteri och omöjliga
»ordinantzer». Men ord ha vingar.
Baner kunde ej längre trivas i sin tjänst som förr, och
stundom kom för honom tanken att lämna den. Han
kunde också ha andra starka skäl till ett sådant steg. Han
plågades mycket av en elakartad blessyr, som aldrig ville riktigt läka
sig. Vid en rekognoscering av Wallensteins läger vid
Nürnberg, år 1632, hade han träffats av en gevärskula, som skadat
bägge benpiporna i högra underarmen och blivit sittande
kvar mellan dem. Tillståndet var en tid mycket betänkligt,
och länge låg han fjättrad av svåra plågor. På den skadade
lemmen öppnade sig nya hål, ur vilka det tid efter annan
värkte ut benflisor. Ännu åratal efteråt värkte det i armen,
så att han hade svårt att föra pennan. Det tunga harnesket
måste han liksom sin store konung för alltid utbyta mot en
kyllerrock. Hans kroppsliga vedermödor ökades av en envis
astmaliknande katarr, vilken fältlivets strapatser hade givit
honom som minne. Det fordrades under sådana förhållanden
mer än vanlig viljekraft för att hålla sig kvar på den
ansträngande posten.
För den, som tänker på det lockande i att föra redan
segervana härar, må erinras om, att svenska hären efter
hjältekonungens död ej mer var densamma, som när hans eldsjäl
sammangöt det hela till en anda och kraft. Uppdelad som
den var i flera, på olika krigsskådeplatser opererande härar
och sammansatt av en mängd olika folk, ja, av olika
trosbekännare, var det en oerhört svår uppgift att bekläda de
högsta befälsposterna, i synnerhet när det därtill var så
knappt med underhållsmedlen, att soldaterna fingo både
frysa och svälta. »Vij hafua inga kläder på vår lif. Vij gå
som refna hundar iblan gott folk», skrevo de en gång till
Baner, klagande sin nöd inför den som alltid visat sig
såsom deras faderlige vän.
Under sådana förhållanden är det ej alldeles obegripligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
