- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
392

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Johan Baners fälttåg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de höllo festmåltid kring en kittel med kokande
människokött. Det gick en djävulsk stämning genom tiden. »Många
förtvivlade och trodde icke mer, att det fanns en Gud i
himmelen, ty om så vore fallet, borde han ju med ljungeld
och tordön slå ned allt till marken», skriver en samtida.
Förödelsen satte så djupa märken, att folkmängden i flere
trakter av Tyskland ej förrän vid mitten av 1800-talet
uppnådde samma siffra som vid krigets utbrott.

Även vid själva hären kunde man få se hemska scener
utspelas. Tidtals var det sådan brist på foder, att hästarna
ströko med i massor. Då måste soldaterna själva spänna
sig för kanonerna, och ryttarne fingo gå till fots med sadel
och remtyg på ryggen. I sin förbittring funno de då på, att
gamla käringar förhäxat hästarna. Detta tal var detsamma
som dödsdomen för en mängd människor. Man lät sin vrede
gå ut över de gamla soldathustrurna, som höllo till bland
trossens brokiga följe, där all världens avskum i kvinnohamn
huserade. Här hjälpte »die Hurenweibel»[1] till att tvinga
de stackars kvinnorna att bekänna, att de hade förhäxat
sina mäns hästar till döds i förhoppning att därigenom
äntligen få slut på det grymma kriget. Och under slöddrets
hån och spe fördes »häxorna» till avrättsplatsen.

Till allt annat elände kom pesten, som gjorde året 1635
till ett av de hemskaste i Tysklands historia. I somliga
trakter dog halva befolkningen ut, och kyrkogårdarna räckte
ej längre till för de dödas begravning, utan man fick vräka
ned liken massvis i stora gropar.

Under denna fasans tid gick Johan Baner att fullgöra sitt
ansvarsfulla värv. Och tyvärr hade han långt ifrån alltid den
hjälp, han skulle behövt, varken av sina närmaste generaler
eller av överstarne. Flere av de ärelystna yngre generalerna
rivaliserade med de äldre, och bland regementscheferna fanns
det en hel del, som gjorde sig skyldiga till underslev,
utpressning och våldshandlingar av olika slag. Det behövdes
en sådan temperamentsfull kraftkarl som Baner, en som
kunde åska och dundra, för att få bukt med dylika
självrådiga herrar, vilka redan alltför mycket vant sig vid att gå



[1] Ett slags underbefäl, väblar, med uppgift att hålla uppsikt över
de lösa kvinnor, som följde med arméerna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0394.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free