Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Johan Baners fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omdömesförmåga. Det behövs då ofta blott, att människor
en tid levat i ängslan för att det fruktansvärda skall inträffa,
för att man efter en tid skall få höra berättas, att detta
verkligen skett. De vildaste fantasifoster bli då verklighet.
Gärna blir också en enstaka tilldragelse förvandlad till
typisk och går igen även i fall, då den bevisligen icke
förekommit. Varmed naturligtvis ej är sagt, att icke ohyggligt
mycket av förvildning och råhet kvarstår såsom en hemsk
verklighet. Ej för intet hade krigets demon nu i nära två
årtionden arbetat på att bryta ned aktningen för lag och
rätt och alla ädlare instinkter.
Hur långt än förvildningen trängt in även bland de svenska
och finska trupperna, ha dessa dock alltjämt, åtminstone
på vissa håll, bevarat något av sitt gamla anseende för mera
mänsklighet mot krigets offer. En tysk historieskrivare
framhåller t. ex., att för staden Colberg i Pommern började
alltid en lidandets tid, när det inkvarterade svenska
manskapet utbyttes mot tyskar. Vi kunna då också förstå,
varför Stralsund år 1637 vägrade att öppna sina portar för
andra svenska trupper än infödda svenskar och finnar.
Vad det arma Tyskland fick lida under härskarornas tåg
fram och åter kan ej beskrivas. Milsvida sträckor av dess
bördigaste land voro ödemarker, där de få överlevande
bönderna gömde sig i källrarna under sina nedbrända hus och
endast nattetid vågade smyga sig ut. Och vad tjänade det
väl till att odla igen? Snart skulle ju vilda skaror komma
och föröda allt. Där fordom välmående städer och trevna
byar legat, där var allt grus och spillror. Vargar från
omgivande skogar och förvildade hundar ströko omkring bland
ruinerna, medan rövarband gjorde trakten osäker. Allt
hemskare grinade hungersnödens spöke mot det olyckliga
folket. Ett ögonvittne förtäljer om en flock kvinnor från
Freiburg, vilka slogos med hundar och kråkor om det
ruttnande kadavret efter en häst, som stupat utanför
stadsporten. Man läser om hungrande hundar, som åto
människor, och om hungrande människor, som åto hundar. Ja
man fick se lik rivas upp ur gravarna och förtäras av
olyckliga, som omtöcknats av hungerdödens vanvett. I Bajerns
skogar hade ett band av människojägare slagit sig ned,
verkliga kannibaler, som till sist grepos på bar gärning, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
