Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Johan Baners fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till de intressantaste kapitlen i trettioåriga krigets historia
och visar, vilka överlägsna människor de i själva verket
voro, säger Baners levnadstecknare.
Det behövdes all den kraft, som denne på samma gång
så älskade och fruktade härförare besatt, för att hålla
de tygellösa soldathoparna i styr. Ingen svensk general
vid denna tid ägde hans förmåga att göra sig åtlydd.
Soldaten kände, att ingen annan vilja än fältherrens fick
lydas; och han visste, att det var ute med honom, om han
bröt mot dennes bud. Baner utsatte de strängaste straff
för övervåld och utpressning, ja det behövdes blott, att en
soldat drev omkring och tiggde på landsbygden, för att han
skulle vara förfallen till dödsstraff. Officerarne förbjödos
strängeligen, av vilken grad de än månde vara, att tilltvinga
sig härbärge, skjuts eller förtäring. Soldaternas förvildning
hade dock redan gått för långt, för att någon återgång till
krigarandan i Gustav Adolfs dagar skulle vara möjlig.
Tvärtom blevo de för varje år alltmer förråade. Det var, såsom
Baner skrev till Oxenstierna, knappt möjligt att uppfinna
något medel, varmed dessa »rymmare, plundrare och rövare»
kunde tämjas. Men orsaken därtill låg i krigets egen art,
som förvandlade vida nejder av Tyskland till ödemarker,
där inga underhållsmedel kunde utpressas annat än med
yttersta våld. Att, såsom en del äldre historieskrivare, skjuta
skulden för tidens lyten på den, som gjort mer än nästan
någon annan för att hålla både soldater och officerare i styr,
är en av de många orättvisorna mot Baners minne.
Av samma art är också det påstående, som gått igen hos
flera äldre historieskrivare, och som Geijer återger med orden
»Vin och kärlek voro hjältens svagheter.» Sällan har det
lyckats att med förtalets vapen så förstöra minnet av en
bland våra yppersta män. Att Baner tillsammans med sina
stridskamrater fröjdade sig åt glasens klang, när han någon
aftonstund fick slå sig lös från sitt övermänskligt
ansträngande arbete, är nog sant. Det var sed den tiden — och senare
också. Men aldrig hindrade honom vinet att fylla sina plikter.
När skotten började falla, var han alltid i spetsen för sina
trupper. Ändå sämre grundat är ryktet om hans svaghet för
kvinnor, vilket återfinnes endast i den sämsta
smutslitteraturen från hans tid men icke hos en enda av de samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
