Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Johan Baners fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillståndet där var. När Baner kom dit, fann han soldaterna
uthungrade och eländiga, härjade av sjukdomar. Aldrig i
sitt liv hade han sett sådant folk i en garnison.
Fästningarna voro förfallna. Inga förråd funnos, varken av
proviant eller av ammunition.
Med sin vanliga energi tog Baner emellertid genast itu
med att, så långt det var möjligt, reparera, vad andra
vanskött. Visserligen kunde han ej hindra de kejserliga under
befäl av Gallas att göra sig till herrar över stora delar av
Pommern. Men tack vare sin utomordentliga seghet kunde
Baner med sin uthungrade armé dock hålla sig kvar i själva
kustremsan. Därigenom fick han så småningom nytt
övertag över sin fiende, som icke förmådde att lika länge stanna
i det uthungrade landet utan vid årsskiftet 1637—38 måste
draga sig tillbaka söderut, där det ännu fanns något att
underhålla hären med. I själva verket var den kejserliga
härens återtåg för svenskarne värt lika mycket som en stor
seger. Ty efter detta återvunno fienderna aldrig mer så
mycken styrka, att de kunde kasta de våra tillbaka till
kustlandet. Långsamt men säkert började svenska armén
åter växa sig stark igen under Baners energiska
nydaningsarbete. De kejserliga däremot, som överansträngt sig
genom de två föregående årens strider mot Baner, förmådde
icke längre hålla tillbaka de norrifrån påträngande
svenskarne, vilka västerifrån understöddes av fransmännen. Så
blev årsskiftet 1637—38 en avgörande vändpunkt i det
långvariga, blodiga och utpinande kriget. Men icke såg det
så ut för dem, som då voro med.
Efter hand trängde svenska armén söderut genom trakter,
som blivit fruktansvärt förödda av de kejserliga. Där Gallas
dragit fram, kunde ingen levande varelse upptäckas —
överallt blott obegravda lik. De våra fingo därför lida
värre umbäranden än någonsin. Man såg soldaterna ströva
omkring på fälten för att med vilda örter lindra hungerns
kval. Köttet av döda hästar och hundar ansågs som en
läckerhet. Men trots allt lyckades Baner hålla ihop armén.
Alla kände, att deras enda räddning var att blint lita till
den fältherre, som alltid så beundransvärt lett dem till
räddning och seger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
