- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
404

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Johan Baners fälttåg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Minnen från svenskarnes krigföring i Brandenburg både
under denna tid och i Gustav Adolfs dagar äro en mängd
skansar, »Schwedenschanzen», såsom folket nu benämner
dem. De flesta av dem äro dock från mycket äldre tider.
— Gravar över stupade svenska officerare finnas också i en
mängd tyska kyrkor från denna tid.

När tiderna blivit lugnare igen, drabbades Baner av den
svåra sorgen att förlora sin goda, duktiga maka, som
troget följt honom i fält. Detta slag tog honom mycket
hårt, och soldaterna sörjde med honom »allas sin moder».
Gamla härdade krigare vittnade med ögonen fulla av
tårar, hur god och deltagande hon varit emot de lidande och
betryckta, och hur ofta hon blidkat den stränge
fältmarskalkens vrede mot någon, som i ungdomlig yra förgått sig.

Ett vackert uttryck för hur djupt sorgen gripit den store
härföraren är det tack, han skrev till Axel Oxenstierna för
dennes kondoleansbrev över hans »hjärtans kära makas
saliga hädanfärd från denna jämmerdal och ingång i den
eviga fröjdesalen». Baner säger där: »Vilken bedrövelse,
jämmer och hjärtans sorg som drabbat och ännu utan
uppehåll plågar mitt ängslade sinne, det kan jag varken med
penna eller med ord uttrycka, nu sedan jag finner mig vara
skild från henne, som i krigets stora vedermödor varit min
enda glädje och vederkvickelse, från denna goda, renhjärtade
kvinna, som med sin ljuva närvaro lättat så många
bekymmer, så mycken sorg och möda. Och ej blott för mig utan
också för alla bedrövade har hon varit en tröst, och hennes
hjärtegoda blick har varit många till glädje. Därom vittnar
tillräckligt all sorg och suckan, gråt och klagan från både
hög och låg vid armén, såväl män som kvinnor.

Min egen sorg är så stor, att om Gud, den allsmäktige,
icke uppehölle mig genom sin Helige Andes kraft, skulle
mitt hjärta brista av bedrövelse och smärta. Det enda, som
förmår hålla mig uppe, är den tanken, att denna tunga olycka
härrör endast av Guds nådiga och goda vilja. Honom anropar
jag därför utan uppehåll om styrka och kraft att kunna
bära det tunga, alltför tunga korset.»

Men huru underligt sammansatta te sig ej för oss dessa
1600-talets blodfulla, robusta naturer! Knappt två veckor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0406.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free