Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Kriget med Danmark 1643—1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Jämtland, är införlivandet med Sverige av de två
nordligaste Dalasocknarna, Särna och Idre. Fastän de lågo
öster om fjällryggen, tillhörde de Norge. Men svenska
regeringen tyckte nu, att man borde passa på och göra en
ändring. Det voro Morakarlarne med om, och ett par hundra
man samlade sig, beväpnade med spjut, bågar och
jaktbössor, en marsdag år 1644 och tågade i väg upp genom
Älvdalen. Som anförare hade de den allmänt avhållne
kaplanen i Älvdalen, vällärde herr Daniel Buscovius, som
av landshövdingen blivit på dalmasarnes begäran förordnad
till »major» för den uppbådade landstormen. »Få vi vårom
Daniel med oss, så farom vi glade åstad», hade de sagt
till länets myndige hövding. Ty den nybakade majoren
var känd »som den där ej skydde ett nappatag, om
också det vore med självaste fånen». Som adjutanter hade
mäster Daniel på ena sidan en gammal soldat med
musköt, på den andra klockaren med bönboken.
Därmed ville han visa, att man erbjöd Särna- och Idreborna
»svensk gudstjänst, lag och rätt», men att om de ej ville
mottaga detta, skulle man »hemsöka dem med eld och
svärd».
Efter fyra dagars färd på skidor kom skaran tidigt en
morgon fram till Särna kyrkoby och kringrände de oförberedda
inbyggarne. Hit kallades nu även folket från Idre för att få
höra Morakarlarnes anbud. Men det fick också höra en präst
förkunna Guds ord, och det var en i dessa nejder alldeles för
ovanlig tilldragelse, för att den ej skulle ha åsyftad verkan.
Härom sjunger skalden Edvard Fredin i diktcykeln »Vår
Daniel»:
»Och gamle Bröms Mikels till orda tog,
den äldste i byalaget:
’Vi leva i armod i villande skog;
vad frosten icke om hösten slog,
oss varder av fogden taget.
Av brunaste barken vi baka vårt bröd,
men ingen har till oss sett i vår nöd.
Och kungen? Han leva lärer
långt, långt härifrån — jag vet icke var —,
och föga för oss är han landsens far,
men skatten han dock begärer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
