- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
442

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Vår största diplomatiska bedrift

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

var nödvändigt, bara för att visa, att han också hade makt
att inverka på händelsernas gång. För lumpen fåfänga kunde
han sålunda — låt vara på mindre betydelsefulla punkter —
svika vad som var hans ovillkorliga plikt: att till det yttersta
förfäkta sitt fosterlands sak. Han höll sig ej heller för god
att göra vad gamle kung Gösta kallade att »kacka[1] i eget bo»,
i det han inför de främmande diplomaterna beklagade sig
över Oxenstiernas »bizarrerier och orimliga actioner» samt
över huvud taget skoningslöst blottade sin landsmans
svagheter.

*



När alla diplomaterna äntligen voro samlade, skulle man
kunna tycka, att tiden borde vara inne att börja fredsarbetet.
Ingalunda. Först skulle en massa förberedande tvistefrågor
lösas, framför allt om de olika sändebudens fullmakter, titlar
och inbördes rangförhållanden, om den ordning i vilken de
skulle sitta, om vem som först skulle gå ut och in o. s. v.
Det hörde till tidens anda att lägga den yttersta vikt vid
allt, som rörde ceremonier och yttre former; och det blev just
westfaliska fredskongressen, som skulle skapa en fast norm
för det internationella umgänget diplomaterna emellan. Ett
år ansåg man tydligen ej vara för mycket att använda på
tvister om så högviktiga frågor, eftersom det dröjde just så
länge, innan man var färdig att gripa sig an med sitt
egentliga ämne. Att förberedelserna icke togo ännu längre tid
berodde på Torstenssons lysande seger vid Jankau. Den
satte fart i diplomaterna. Kejsaren begynte med ens »bliva
artig och tala humanare», såsom Axel Oxenstierna säger.
Ej att undra på, ty det blev i längden allt svårare för honom
att, för var gång svenskarne förstört den krigsmakt han
lyckats sätta upp, få ihop en ny armé, som skulle kunna mäta
sig med den fruktansvärde fienden.

Men när man väl kommit till sakens kärna, var det
naturligtvis ett ofantligt mödosamt göra att bringa någon som
helst reda och överensstämmelse i de mångskiftande politiska
och religiösa intressen, som denna massa diplomater
företrädde. Och uppgiften förenklades sannerligen icke genom
närvaron av den svärm tyska hovråd och juris doktorer,

[1] Smutsa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0444.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free