- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
441

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Vår största diplomatiska bedrift

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

beskickningen, Johan Oxenstierna, det med sitt lands
värdighet förenligt att hålla sitt högtidliga intåg i Osnabrück.
Ceremonien beskrives såsom synnerligen präktig och lysande:
legaten åtföljdes av sextio beridna adelsmän från trakten,
tio karosser, etthundra hästar, en talrik betjäning och
hovstat, härpukare och trumpetare, drabanter, pager och lakejer.
Stadens borgmästare och råd mötte honom utanför
stadsportarna, och borgerskapet bildade häck. En dylik
imponerande ståt följde med hela Oxenstiernas uppträdande under
kongressen. Venetianska sändebudet berättar, hurusom han
spisade vid musik av »pifferi, tamburi e trombe»,[1] vilket
eljes var ett privilegium för kurfurstar; och stunden då han
behagade gå till vila och stiga upp kungjordes för hela
samhället medels pukor och trumpeter.

Vid Johan Oxenstiernas sida som svensk legat stod Adler
Salvius
, som dock alls ej var så högförnäm som sin kollega,
ty han hade varken grevetitel eller riksrådsvärdighet att
komma med. Däremot var han så mycket mera begåvad, fint
bildad och därtill en av de mest slipade diplomater, som
vårt karga land framalstrat. Förgäves tog Johan Oxenstierna
till hjälp all den högdragenhet, varav han, Sveriges
rikskanslers son, var mäktig — och det var ej litet det — för att
markera sin överlägsenhet gentemot den lågättade
medlegaten. Hade han i stället haft sin faders överlägsna begåvning
och kraft att komma med, så kunde han ha hållit Salvius
stången, hur fullfjädrad denne än var i intriger och
förställning — men av Axel Oxenstiernas stora egenskaper hade
sonen ärvt alldeles för litet. Därför kommer det också i hans
brev till fadern fram en känsla av vanmäktighet inför den
överlägsne kollegan. »Salvius umgår med mig, unge man,
såsom en gammal räv», klagar han bitterligen.

Dessa slitningar mellan de båda svenska legaterna voro
naturligtvis allt annat än hälsosamma för det land de skulle
tjäna. Men den svenska avundsjukan förnekar sig som
bekant ej ens i ögonblick av högsta fara, såframt det ej finns
en överlägsen, imponerande kraftkarl, som kan ta gadden
ur den. Nu gick den så långt, att Salvius stundom vid
underhandlingarna gav efter på Sveriges fordringar, innan det ännu


[1] Flöjter, trummor och trumpeter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0443.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free