- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
444

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Vår största diplomatiska bedrift

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som kommit dit såsom ombud för hela massan av tyska
riksstäder och småstater av olika slag. Deras »pedanteri och
skrivklåda» kunde göra en förtvivlad. Tidtals såg det ut,
som om allt skulle gå i sönder. Jesuiterna stämplade också
i hemlighet för att riva upp sådana beslut, som framtvungits
till protestanternas förmån; och den kejserliga beskickningens
huvudman, som utmärkte sig för religiös fördragsamhet, blev
på den grund av en fanatisk katolsk biskop kallad att »en
gång stånda ansvar i Josafats dal».

Den kraft, som drev överläggningarna framåt, fanns
emellertid inom den svenska diplomatien på fredskongressen,
liksom avgörandet i kriget låg hos de svenska fältherrarne
på valplatsen. Detta intygas till fullo av närvarande
utländska diplomater. Det venetianska sändebudet ger de
svenska diplomaterna i allmänhet det vitsordet, att de
förstodo så väl iakttaga sitt lands värdighet och intressen,
»att de nogsamt visade sig vara endast till namnet barbarer».
Ofta hade han även förut varit i tillfälle att beundra de
unga svenskar, som sändes ut att besöka främmande land,
för deras insikter, klokhet och takt.

Sveriges diplomati hade emellertid kunnat verka med
mycket större kraft, om endräkt rått inom svenska beskickningen.
Rivaliteten mellan Oxenstierna och Salvius blev så mycket
farligare, som den unga drottningen själv bidrog att
underhålla den. Hon brann av längtan efter att spela en politisk
roll men fann, att Oxenstiernorna stodo i vägen för hennes
egen ryktbarhet. Därför ställde hon sig på Salvius’ sida och
utgöt sitt misshumör över underhandlingarnas långsamma
gång i ett brev, som för formens skull var ställt till bägge
legaterna, samtidigt som hon underrättade Salvius i en
särskild skrivelse, att de skarpa orden gällde endast Oxenstierna,
och smaklöst nog bad sin favorit att få »veta, vad grimaser
greve Oxenstierna gör vid läsandet av mitt brev till er bägge».

Och brevet till de bägge legaterna? Jo, det innehöll en
mycket kraftig anmaning att icke längre »solka» med fredsverket,
»så kärt eder är min högsta onåde att undvika, och därest
I icke haven lust att stå mig därföre blek och röder till svar».
I sådant fall skulle varken mäktiga släkters stöd eller något
annat rädda dem undan sin drottnings onåd över deras
»oförnuftiga förfarande».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0446.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free