Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina, Sveriges regerande drottning - Kristina avsäger sig kronan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
katolska gudstjänsten. Luterdomen kunde passa för tröga och
obildade nordbor, men hon drogs till Söderns livliga folk
och till deras kyrka, vördnadsbjudande genom sin ålder och
sin makt. Så gott som alla begåvade och högre bildade
människor, som hon träffat samman med, voro ju katoliker. Den
sympatiske Chanut var katolik. Snillet Cartesius var en lydig
son av den allena saliggörande kyrkan. Och det betydde för
drottningen mest av allt, detta, att tidens skarpaste tänkare,
som ställt sig tvivlande inför allt, dock levat och dött i tron
på den katolska kyrkans dogmer. Hon har själv sagt, att
den store filosofen i hög grad bidragit att omvända henne
till »den religion, som han orubbligt bekänt sig till, och i vilken
han dog med alla tecken på en sann fromhet».
Liksom Cartesius hade Kristina från tvivlets oro förts
fram till tro. Åter hade ett tvivelsjukt hjärta funnit ro
genom att taga förnuftet tillfånga under tron, tron på påvens
ofelbarhet och alla de dogmer, som därav följa. Oförenliga
motsatser förenade i ett människohjärta!
Den förste, åt vilken Kristina anförtrodde sina katolska
sympatier, synes ha varit den jesuitpater, som följde
portugisiska sändebudet såsom biktfader. På drottningens
begäran anmodade han jesuitgeneralen att sända två av ordens
bästa män till Sverige för att diskutera religiösa spörsmål
med henne.
I februari 1652 uppträda två italienska adelsmän i
Stockholm. De resa för sitt nöjes skull — förklara de — och vilja
gärna bli presenterade vid hovet. Så sker också. Mellan
dem och drottningen utspinner sig då ett viskande samtal,
liksom mellan deltagarne i en sammansvärjning på liv och
död — liv och död kunde det också gälla, om de bleve
upptäckta i ett land med så stränga religionslagar som det dåtida
Sverige.
»Åren I de jag väntar?» spörjer drottningen.
»Det äro vi.»
»Haven I brev till mig?»
»Det ha vi.»
»Icke ett ord om dem till någon! Våren tysta som graven!»
I största hemlighet mottog Kristina nu dagligen besök
av de bägge förklädda jesuiterna. I maj sände hon den ene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
