Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina, Sveriges regerande drottning - Kristina avsäger sig kronan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtiger jag och vill endast säga eder, att mitt sinne ej är
sådant. Jag har bett Gud förläna mig ett annat sinne, men
förgäves.»
Det tjänade lika litet till att hennes gamle lärare, biskop
Johannes Matthiae åberopade hennes skyldighet enligt
arvföreningen att gifta sig, »för att konungar måtte vara och
uppväckas av Gustav Vasas familj». Hon genmälde härtill,
att när hon nu funnit ett annat, lika gott medel att försäkra
riket, kunde man ej begära mera av henne.
»Vad kvinnan vill, det vill Gud.» Genom att skickligt
begagna sig av söndringen mellan ständerna och skaffa sig
ställningen som skiljedomare lyckades Kristina fullständigt
genomdriva sin vilja på riksdagen 1650. När den gamle
Axel Oxenstierna skulle underskriva beslutet, lär han ha
yttrat till hovkanslern, som förelade honom papperet:
»Jag bekänner det med allvar, att om min grav stode
mig på denna tiden öppen och i mitt villkor vore att lägga
mig i graven eller underskriva aktstycket om successionen,
så tage mig fånen, om jag icke hellre ville lägga mig i graven
än som det underskriva. I veten väl», tillade han, »vad
för jalousie[1] var imellan konung Gustav Adolf och bägge
furstarne hertig Karl Filip och hertig Johan av
Östergötland. Hade icke Gud kallat båda så snart bort, så hade
en blodbadstuga visst blivit i riket. Sådane tider måste
var och en, som klok och försiktig är, av sådant, som nu
drives, befrukta.» Han menade, att nu skulle den unge,
ärelystne pfalzgreven ständigt »leva i både fruktan och
hopp, väl vetandes, att han så snart kan dö som Hennes
kungl. Majestät, som är en ung dam om 23 år och kan
än leva över 30 år eller 40, vilket Hans furstelige Nåde
skall vara långt och ovisst att vänta efter». Den gamle
erfarne statsmannen kunde ej komma ifrån den tanken,
att »det i längden lärer förorsaka många redelige mäns
blodiga halsar».
På en riksdag i Uppsala 1654 satte Kristina i verket sin
föresats att avsäga sig Sveriges krona. Hon trädde själv
fram inför ständerna och kungjorde sitt beslut, varefter ett
riksråd uppläste själva propositionen därom. Ständerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
