Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl X Gustav - Ur Erik Dahlbergs dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men redan i Dalmatien måste den unge pilgrimen avbryta
sin färd, ty en turkisk armé, som slagit venetianarne, låg
rakt i resenärernas väg. Dahlberg vände alltså tillbaka till
Italien och träffade där åter sina svenska reskamrater. Som
de nu lovade honom att »vara lydige och föra ett annat
leverne», åtog han sig att vara dem följaktig igen. De tre
ynglingarne reste då tillsammans till Rom. Det var i mars
1656. Där hade de tillfälle att tillsammans med drottning
Kristinas följe »få se många helgedomar och rariteter, bland
vilke ock detta fast är det förnämste: att kyssa apostlarnes
Petri och Pauli huvudskallar, som uti kyrkorne S:t Piedro
och Maria Maggiore uti altaren finnas förvarade och mycket
sällan framvisas».
Efter påskhelgen beslöt emellertid Erik Dahlberg göra ett
tredje försök att nå Jerusalem, sin längtans mål. »Men
våra tankar äro icke Guds tankar», skriver han, då han
berättar, hurusom det fartyg han medföljde från Sicilien
blev förföljt av afrikanska sjörövare och med knapp nöd
räddade sig tillbaka. Då avstod Dahlberg från tanken att
någonsin få se den heliga graven och antecknade med vemod
i dagboken: »Efter jag synbarligen såg, att Gud icke ville,
att min resa till Jerusalem skulle gå för sig, utan jag nu tredje
gången måst tillbaka, ty lät jag mig ock den Allrahögstes
beslut behaga och traktade att med all flit resa till Rom igen.»
Mitt under det Dahlberg nu var sysselsatt med sina
konststudier, kommo brev till honom att skynda till krigshären
i Polen. Genast gav han sig i väg — till väntande mödor
och till lockande ära. Han kom just lagom för att bli vittne
till Karl X:s lysande seger vid Varschava.
Konungen tyckte genast om den unge ingenjören och
befordrade honom. Dahlberg fick nu i uppdrag att leda
befästningsarbeten av olika slag, undersöka de trakter, där armén
skulle tåga fram, och dylikt. Men en dag i mitten av oktober
1656 var Erik Dahlberg plötsligt försvunnen — ingen visste
vart. Konungen lät sända ut truppavdelningar för att leta
efter honom, men den unge officeren var och förblev borta.
Vad hade hänt honom? Därom förtäljer hans dagbok följande.
Han hade blivit smittad av den gängse pesten, och vid
en by i närheten av den preussiska staden Elbing vid floden
Weichsel tog sjukdomen överhand, så att han förlorade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
