Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl X Gustav - Karl X:s första krig mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhoppningar, var det ju i alla fall bättre än motsatsen.
Till hans mera välmenta än praktiska förslag hör tanken på
att i Växjö samla djäknarne till försvar av domkyrkan.
De som ej hade bössor borde beväpnas med stenar. De
ynglingar, som först inställde sig, skulle få sockengång i de
bästa socknarna, men de tredskande borde för tre år mista
detta slags levebröd. Planen blev dock av landshövdingen
förklarad outförbar, eftersom djäknarne till största delen
voro barn. »Jag har själv åskådat dem», säger han, »och
kan ibland hela hopen knappt finna 20, som drängar kunna
kallas.»
Huvudställningen för försvarsarmén valde Brahe i Halland,
vars allmoge särskilt behövde övervakas, såsom varande
danskvänlig och benägen att vid första tillfälle gå fienden
till handa. Redan före den danska krigsförklaringen hade
friskaror bildats i gränstrakterna mellan Halland och Skåne
under befäl av den mångomtalte »göingehövdingen» Sven
Povlsen, som förut deltagit i kriget 1645 med en trupp
dragoner. Sin benämning hade han sannolikt fått efter sin
födelsetrakt. Hans »grabater», såsom de själva titulerade sig, »desse
Jerusalems skälmar och rövarpack», gjorde från Hallandsås
hela södra Halland osäkert genom sina strövtåg till häst.
Vänner och gynnare hade han både bland allmogen och bland
Laholms borgerskap. Och om prästerna använde
kommendanten i Laholm det drastiska uttrycket, att de hade den
ena foten i predikstolen och den andra på Hallandsås. Så
mycket mera skäl fanns det att låta svenska armén leva
på Hallands bekostning och därigenom förhindra, att
landets gröda komme fienden till godo.
De strider, som föreföllo under detta krig, voro blott
skärmytslingar och mindre drabbningar, som icke vållade några
större förluster. Så länge Per Brahe anförde trupperna, hade
de våra på det hela övertaget, men förhållandet ändrade
sig något sedan Gustav Otto Stenbock, som konungen
hemsänt från Polen, tog ledningen. Det visade sig, att han
ej hade tillräcklig kännedom om terrängförhållandena i
dessa trakter. Dessutom började armén lida brist på proviant,
något som ofördelaktigt inverkade på hälsotillståndet.
En väsentligt bidragande orsak till sjukligheten ansåg
Stenbock ligga däri, att soldaterna ej hade annan dryck att tillgå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
