- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
613

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne skaldeöden - »Den svenska skaldekonstens fader»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Och villebrådet, det är

»kärlige, sävlige djur, finljuvlige, foglige tärnor;
hitsige, kitslige, modige, frodige, kåte madusor,
spake som däggande lamm och vilde som hjortar i brunsten.»


Andra nöjen vänta honom i sällskap med »en flock av
fuktige bröder»; och dryckeslaget med dess följder tecknas med
en åskådlighet, som om man såge framför sig en tavla av
en gammal holländsk mästare:

                »Av de modige kämpar
raglar här en, en stapplar, en stupar, och falla de hopvis.
Välter här en i bänk, så ränner en huvud i väggen.
En ger opp andan och allt, en somnar, och kivar en annan;
annor gråter, och ler den tredje — en sitter och kväder.
En pläger älskog, och bannas en annan om alle sju tusend.»


Redan är ynglingen på språng att följa fru Lusta, då fru
Dygd, den »trofasta, ädla gudinnan», träder fram:

»Hon var sedig uti sin gång och vyrdig av anseend’,[1]
viktig i later, full med allvar och ärlig av uppsyn,
brun under ögon’ och bränd av solsken, mager av hullet,
renlig i dräkt, snövit av silver-blänkande klädnad,
slätt och rätt och skär pä det ärlige gamle maneret.»


Hon hejdar ynglingens första steg på den väg, som leder
till fördärvet, och manar honom att vandra under »idkesamt
arbet’» dygdens steniga väg till sällhetens paradis. Hon
visar honom, huru vederstyggliga njutningens slavar bli:

»Tänk vad ett osnyggt djur en gammal och dygdelös man är!»


Och hur fåfänglig är ej all världslig fröjd och fägring:

»Ålderen har sin vank. När stöd och stolparna bugna,
gavlarna luta framåt och väggarna slå sig i rämnor,
taket gistnar i dropp och huset begynner att braka;
malört utur var knut, döve nässlor
[2] i springorne växa;
då är i samma palats slätt
[3] lust mer — fröjden är ute.
Sådan är människokropp, när åldern kommer och åren
kröka din hals och rygg: både händer och huvudet darra,
knän bliva styv, din fot han vacklar, och måst’ du på siston’
trefotad hjälpa dig hän, som barnen i början å fyra.
Håren flyta dig av som vissnade löv utav aspen,
skallen snöd bliker ut,
[4] där nu spela krusade lockar.


[1] Till utseendet.
[2] Blindnässlor.
[3] Ingen.
[4] Bar lyser fram.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0615.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free