- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
614

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne skaldeöden - »Den svenska skaldekonstens fader»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Tänderna fall’ och falna därhän; de kvarlevde[1] stumpar
vinn’
[2] inte mala sin mäld, men målet de märkliga stympa,
Öronen dövna sin kos, och hörslen hon tappar och tyner,
[3]
ögonen dunkla sin kos,
[4] och synen molnar i mörkre’.
Krafter och alt fyker hän, och döden kikar ur ögon,
vett och sinne gå bort, fördvälmas
[5] i dvas[6] och i glömsko.
Döden är yttersta målet; i thy
[7] vi samkas och ändas.»


Så slutar dikten med strofer, som mäktigt gripande predika
förgängelsens majestät. Men — yttrar Schück — »över
gruset av mänskliga förhoppningar, mänsklig storhet, kraft och
ungdom, reser sig såsom det enda bestående den rena viljan.
Och i denna sats har stormaktstiden funnit sitt ädlaste
uttryck».

*



Stiernhielms skaldskap inleder en ny tid för den svenska
poesin. Väl var ej själva ämnet nytt — det hade behandlats
i både den grekiska och den romerska litteraturen, och även
på svenskt språk funnos äldre bearbetningar. Men
Stiernhielms »Herkules» verkar dock med det originellas styrka,
som ett självständigt konstverk, ty dalmasen Stiernhielm
var en karl för sig, en man av äkta svenskt kärnvirke.

Skald det blev han först och främst därför, att han var
fylld av konstnärlig skaparglädje, glädjen över att teckna
sina gestalter så levande, så åskådliga, att folk kände igen
dem och levde med i hans diktning.

Trots det att enskilda uttryck kunna påvisas vara
hämtade från äldre förebilder, har Stiernhielms dikt något äkta
svenskt, ja något dalkarlsaktigt över sig. Ty Stiernhielm
har aldrig själlöst kopierat sina förebilder, utan han har
förlänat gestalterna i sin diktning livets egen friska färg och
must genom smådrag, gripna ur hans egen erfarenhet,
befruktad av hans sunda fantasi. Och det har han förmått i
kraft av den gudaborne skaldens gåva att med egna ögon
se på världen och människorna. Hur rörande, innerligt svensk
är ej t. ex. skaldens teckning av dygdens gudinna. Han har
här, såsom Schück påpekar, givit dygden ungefär samma
drag, som en nutida konstnär skulle ha givit åt en allegori

[1] Kvarlämnade.
[2] Förmå.
[3] Tynar av.
[4] Avmattas.
[5] Förkvävas.
[6] Dvala, slöhet.
[7] I det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0616.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free