Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Envåldshärskarens familjeliv - Den stora slottsbranden 1697
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ekerot ansågs allmänt vara »en fantast och tok». Men hur
det var, kände man sig i alla fall kuslig till mods efter hans
hemska spådom.
Den 1 maj 1697 fick Wallin från Ekerot de första två brev,
vari denne profeterade om en förestående olycka, och natten
mellan den 3 och 4 maj funnos ytterligare tvenne stycken
dylika skrivelser instuckna under porten till
överhovpredikantens hus. På morgonen den 7 maj mellan klockan 7 och 8
hade Ekerot, enligt sin egen sedermera lämnade uppgift,
uppsökt Wallin i slottskyrkan för att omtala den stora
olycka, som skulle ske, men hade då icke träffat
överhovpredikanten. Samma dag, sju timmar senare, stod slottet i
ljusan låga. Elden bröt ut på vinden ovanför rikssalen och
spred sig vidare med rasande våldsamhet. Dånande
eldstrålar sprutade fram under de murkna taksparrarna,
överröstande klämtslag och trumvirvlar. Den 60-åriga
änkedrottningen och prinsessorna blevo så skräckslagna, att de måste
nästan bäras ut. Men den unge konungen var lugn och
kallblodig. Stödd på honom, kom hans åldriga farmor ned för
slottstrapporna. Några officerare skyndade att föra den döde
konungens kropp i säkerhet för elden.
De buro liket till kungliga stallet på Helgeandsholmen,
men sedan flyttades det över till ett närbeläget hus, varifrån
det i sinom tid fördes till Riddarholmskyrkan.
Till reduktionsämbetsverkets rum i slottet nådde ej elden
— reduktionsverket var, sade man, så genomdränkt av de
olyckligas tårar, att det ej kunde antändas —, ej heller
drabbades kammarkollegii rum av förödelsen. Men det övriga av
slottet var snart ett enda eldhav.
Av riksarkivets skatter räddades det mesta, men många
oersättliga dokument, handlingar och brev blevo lågornas
rov. Av kungliga biblioteket, som också var inrymt i slottet,
gingo ej mindre än två tredjedelar förlorade.
Högt över flammorna och röken reste sig dock ännu det
stolta tornet Tre kronor, som på sin spira bar Sveriges
urgamla riksvapen. Under ångest och bävan riktas tusentals
blickar dit upp. Efter hand vittna dock rökpelare, som tränga
ut genom torngluggarna allt högre och högre upp, att timmen
är slagen för denna stolta symbol av Sveriges
stormaktsställning. Ett väldigt brak höres — de åtta kanonerna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
