Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Från ryska gränsen till Pultava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämsta kom utur hans nåd och förtroende, talte han mera
vänligen med den än med någon annan, som var i nåd.
Dock bestod åtskillnaden däruti, att konungen talte intet
annat än lappri med en sådan och småraljerade med
densamme; men med den som var i nåd kunde han tala
mindre — men det var om allvarsamma saker — ja ibland
nästan intet i andras närvaro.
Han tålde aldrig, att någon förtalte någon. Förtaltes
någon, den han kände, torde han svara förtalaren helt tvärt:
’Vi känna honom; det är en käcker karl. Ni säjen intet sant.’
Var det någon som han intet kände, så kunde han tiga
därvid; och när någre kom ifrån ett sådant regemente, där en
förtalter var, kunde han fråga var och en om honom. Ja vid
tillfälle kunde han probera en sådan. Så att oväns förtal
kunde lända en oskyldig till lycka, emedan densamme
därigenom blev noga känd av sin konung och fick visa sina
kvaliteter för honom, om han hade några.
Konungen hedrade mycket sina gamla generaler, ja ock
de mindre officerarne, särdeles de som tjänt hans Herr Fader.
När han med dem talte, hade han aldrig sin hatt på
huvudet.
Utav de odygder, Hans Maj:t mest hatade, var lögn, fylleri,
trätdryghet och storskryteri. Man vet, att i fält gå dueller
mycket i svang; när någon hade duellerat och blev därföre
angiven av fiskalen, skonte han aldrig. Ofta hände det sig,
att konungen fick veta, när någon duellerade, och kunde
ock fråga densamme därom, som det gjort. När de sådant
uppriktigt bekände och bad om nåd, kunde han dem svara,
att han honom pardonerade, men förmante därhos, att han
sådant ej mera göra skulle och akta sig för fiskalen — ty
om han klagade, kunde konungen honom intet pardonera.
En officer duellerade, och konungen fick sådant veta.
Densamme fick vid duellen en smarr[1] över näsan. Det hände sig,
att konungen kom till samma regemente, varunder denna var,
och mötte honom, då han frågade officeren, huru han fått
ärret över näsan. Då svarade han, det en häst störtat med
honom. Konungen, som allt visste, huru det var tillgånget,
utlät sig intet mera, än att han med leende min sade, att det
var en stackare av en fältskär, som honom läkt. Men efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
