Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Danska kriget 1709—1710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några gamla bönder i Kronobergs län förklarade, att de
omöjligt kunde skaffa någon rekryt för sin rote. Då hotade
landshövdingen med att införa dem själva i rullorna. Och
i de flesta fall hade utsikten för bönderna att själva få slita
ont i fält den verkan, att »vackra karlar presenterades» som
rekryter. Huruvida regeringen villfor en något drastisk
anhållan från en skånsk regementschef, att till hären
nedsända »onyttigt folk» i Stockholm, såsom »överflödiga
skrivare, fåfänga bokhållare, kaffebröder och dylika personer»,
är mera ovisst.
Med mycket få undantag utgjordes de nya regementena
av ungt och friskt folk i åldern 20—30 år, och sägnen, att
den Stenbockska armén skulle ha bestått av gubbar och
pojkar, vederlägges bestämt av mönsterrullornas
åldersuppgifter. Sveriges folk behövde ej lita till en så förtvivlad utväg
som att sända oordnade allmogehopar mot en väl
vapenövad fiende. »Det var», för att tala med Stille, »ej ett
uppbåd man ur huse, som vräktes fram; det var en ny,
karolinsk armé, som ett halvt år efter Pultava ryckte i fält.»
Men klart är, att krigsdugligheten inom de nybildade
regementena ej kunde stå så högt efter blott en månads övning,
som måst inskränkas till inövande av handgreppen och till
kompaniexercis. Stenbock gjorde dock allt vad göras kunde
för att få pli på sina rekryter.
Han gav sin armé ett sådant reglemente, som i
allmänhet gällde för Karl XII:s arméer. Särskilt inskärptes
en del viktigare regler: »Vad jag under Kongl. Maj:ts
anförande har lärt», heter det, »är, att kavalleriet med värjan i
hand väl slutet tränger in på fienden, aldrig karakolerar[1] eller
brukar pistol eller karbin, såvida fienden ej är skingrad,
vänder ryggen till och drives ut i moras och défilé[2]; att man
aldrig viker för fienden; att om det kommer till reträtt,
denna sker med god ordning, så att kavalleriet sätter sig
bak alla pass och sedan med god sammanhållning går vart
det föres; att infanteriet noga håller rotar och led; att man
vänjer sig att ladda fort; att man siktar väl och lägger an
lågt; att man är tyst och endast ger akt på de kommenderande
officerarnes tal; att om någon faller, led och rotar strax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
