Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Danska kriget 1709—1710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Såväl Rantzau som de övriga generalerna gjorde stora
ansträngningar för att få folket att hålla stånd, och då
maningar ej ville hjälpa, högg generalen in på sina egna ryttare
för att hejda dem. Här och där samlade sig åter små
rytteriavdelningar och höllo stånd, men några skvadroner kunde
ej mer bildas. Med en trupp av blott 40 ryttare ur olika
regementen högg Rantzau själv en skånsk skvadron i flanken.
I handgemänget blev han sårad av ett skott i bröstet, och
halvt medvetslös kom han, utan att rätt veta hur, ur
tumultet. Då upplöste sig även infanteriet på den danska
högra flygeln och skingrade sig i flykt mot Hälsingborg.
Snart spred sig paniken även till centern och vänstra
flygeln, och regemente efter regemente tog till fötters. Blott
gardet och grenadjärerna höllo sig hårdnackat in i det sista
och avgåvo mördande salvor mot sina fiender. Gardets chef
fick bägge benen krossade av en kanonkula, men stödd på
knäna fortsatte han att föra kommandot. Halva hans
regemente stupade, och återstoden blev tillfångatagen.
Grenadjärerna lyckades tillsammans med några andra regementen
draga sig med bibehållen ordning från slagfältet.
Den svenska segern vid Hälsingborg kostade de våra
3,000 man. Av fienden hade 5,000 blivit dödade eller sårade,
och 2,500 hade tillfångatagits. Danskarne hade alltså
förlorat halva sin armé. De hade på ett förfärande sätt tagits
ur sin tro, att nio års strider skulle ha sugit all must ur
Sveriges rike och knäckt folkets mod. Omvärvt av fiender på
alla sidor och hemsökt av långa, mattande krig, hade detta
folk dock stampat en ny här ur marken, som oförfärat
gått sin fiende under ögonen.
Äran för segern tillkommer i allra högsta grad Magnus
Stenbock. »I ett avseende» — heter det i danska generalstabens
arbete om det stora nordiska kriget — »hade den svenska
hären absolut övervikt över den danska: den fördes av en
överlägsen personlighet, en boren fältherre, som själv var
besjälad av en obetvinglig vilja att segra, och som förstod
att meddela denna även till den ringaste av sina
underlydande.» Beundransvärd är den överlägsna personlighetens
förmåga att åstadkomma storverk även med ett mycket
ofullkomligt redskap — ty annorlunda kan man ej kalla
denna i hast uppsatta, ytterst bristfälligt sammangjutna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
