- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739 /
72

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Danska kriget 1709—1710

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Skåne vid 1800-talets början, att »kringvandrande
birfilare[1] då spelade ett stycke, som skulle föreställa de danskes
och svenskes strid vid Hälsingborg, och vars mening
spelmannen förtydligade medelst interfolierade förklaringar och
allehanda utrop, jämmerskri och åtbörder.

illustration placeholder
Medaljer, slagna till åminnelse av Magnus Stenbocks seger vid

Hälsingborg.


Stycket började med Karl XII:s marsch, under vilken
birfilaren med mun och med knäppningar uppå fiolen
härmade trummor och trumpeter. Härarna ryckte mot
varandra, och snart tillkännagåvo ett taktlöst och snabbare
lopp med fingrarna och ett ivrigare arbetande med stråken,
att drabbningens tumult tagit sin början. Länge varade ej
detta stridens ävlande på alla fyra strängarna, förrän
stråken hoppade in bakom stallen, där den gnisslande föreställde
danskarnas nederlag, under det birfilaren lade huvudet
tillbaka och uppgav skärande jämmerrop. Men snart hoppade
stråken in igen på sin vanliga stråkväg och tolkade
svenskarnas triumf, då birfilaren rätade på sig och sjöng några
övermodiga ord, vilka jag ej kan åter framkalla i minnet.

Efter en stunds triumferande sökte danskarna igen resa
sina huvuden, men nya strider jagade fingrarna upp till de
finaste tonerna på kvinten och slutligen stråken över stallen,
under det spelmannen med en skärande stämma bad om
nåd och ropade ’pardon! pardon!’ — varpå stråken åter kom
in på svenskarnas sida. Och under det den modigt
framgick där, ropade spelmännen: ’Nej, anten du ä gröve eller


[1] Spelmän.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:29:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/5/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free