Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Magnus Stenbocks tyska fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att danskarne voro överlägsna till sjös och lagt sig med en
eskader framför Eider-mynningen.
Från Sverige var alltså ingen hjälp att vänta, och från
Turkiet kommo underrättelser, som gjorde slut på Stenbocks
sista förhoppningar om att sultanens krigsföretag mot
Ryssland skulle leda till något för Sverige gynnsamt resultat.
Den händelse, som klart visade, att så icke skulle kunna bli
fallet, var kalabaliken i Bender.[1]
När fienderna nu i slutet av april började en formlig
belägring av fästningen, ansåg sig Stenbock ingenting annat
kunna göra än kapitulera. Disciplinens band började
betänkligt lossna. »Soldaten var», skriver han i ett brev till Karl
XII, »olydig mot sina officerare och hotade med att plundra
staden, om eländet fortfor.» Den 7 maj 1713 undertecknades
kapitulationen i Tönning. Fästningen skulle av
svenskarne utrymmas och Stenbock och hans här gå i dansk
fångenskap, men endast till dess en avtalad lösesumma
erlagts av svenska kronan. Så fullbordades vid Tönning vad
som grundlagts vid Rügen.
Att Stenbock fick så jämförelsevis goda villkor hade sina
särskilda, ganska egendomligt komplicerade orsaker.
Förhållandet var nämligen det, att Danmarks stridskrafter
ensamma ej skulle varit tillräckliga att framtvinga en
kapitulation på nåd och onåd. Det danska fotfolket vid
Tönning utgjorde nämligen blott 7,000 man — till den grad hade
dessa stridskrafter försvagats genom förlusterna vid
Hälsingborg och Gadebusch. För att kunna åstadkomma ett
avgörande behövde Danmark hjälp av sina allierade, men
dessa ville å sin sida icke vara med om bombardemang eller
stormning av fästningen, eftersom denna tillhörde Holstein
och icke Sverige — för att nu ej tala om att både den ryske
och sachsiske överbefälhavaren voro bestuckna av holsteinska
regeringen. Då Fredrik IV alltså ej hade att vänta någon
så kraftig hjälp av ryssar och sachsare, som han önskade,
var det bäst för honom att så snart som möjligt bli av med
dessa bundsförvanter, vilka dagligen kostade hans land stora
summor att underhålla. Därför blev också konung Fredrik
dag för dag ivrigare att få till stånd en uppgörelse med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
