Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - I Demotika och Timurtasch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Turkiets kraftige, hänsynslöse storvisir Ali pascha, som vid
denna tid tog ledningen av dess politik, ansåg för övrigt dess
huvuduppgift numera ligga i att hejda den mäktiga
handelsrepubliken Venedig, som fråntagit turkarne halvön Morea[1].
För att få fria händer att vända sina vapen åt detta håll
inleder han fredsunderhandlingar med Ryssland. Och så
länge dessa pågå, begagnar han Karl XII som påtryckningsmedel
mot tsar Peter. Med det svenska lejonet som trumf
på hand kan han vid behov hota Peter med att släppa lös
hans farligaste fiende. Karl är alltså alltjämt Turkiets fånge,
berövad sin handlingsfrihet.
Oavsett detta var hans hälsotillstånd en lång tid sådant, att
han enbart av den anledningen icke skulle kunnat resa. Kort
efter kalabaliken föll han i en häftig feber, så att man efter
tidens plägsed måste åderlåta honom. Det gjordes så grundligt,
att hans krafter blevo ytterligare starkt nedsatta och han
måste bäras från sitt rum ned till den fyrspända turkiska vagn, på
vilken han skulle föras till Demotika. Sedan han vistats där en
tid, blev han flyttad till slottet Timurtasch nära Adrianopel.
Det var i början av april 1713. Där blev han i juli åter
angripen av en häftig sjukdom, »en stark, hetsig och giftig
pestilentialisk feber», berättar Neumann, som nu åter skötte honom,
fast han själv också insjuknade i feber, så att han måste bäras
till och från sin patient. Även en annan läkare, som hjälpte till
att vårda konungen, blev febersjuk. Efter febern fick Karl
en stor ansvällning på halsen. I sex veckor varade
sjukdomen. Men även sedan konungen blivit frisk, höll han sig
till sängs. Han låg dock nu ovanpå sängen, klädd i sin
vanliga dräkt, fast utan livrock och stövlar. Kläderna byttes
var dag men fingo sitta på även om natten.
Det påstods, att Karl så där envist låg till sängs bara för
att icke behöva uppvakta sultanen eller storvisiren. De ville
se honom komma som supplikant, men den förödmjukande
rollen ville Sveriges konung icke spela.
Som emellertid — säger Hultman, »turkarne voro mycket
begärlige att få se Hans Maj:t, tilläts omsider att insläppa
en eller högst två i sänder, ungefär två steg ifrån dörren,
bakom en skärm, som stod vid dörren, därest de sågo Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
