- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739 /
391

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stora nordiska krigets slutakt och ständerväldets grundläggning - 1718 års riksdag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Frihetstidens ypperste parlamentariker och partiledare,
den berömde hattchefen Axel von Fersen, gör i sina
historiska skrifter den reflexionen, att om den konung, Görtz
tjänat, fått leva några månader till, skulle Finland ha
räddats och Norge förvärvats åt Sverige. »Att utgången blev
en annan, var», tillägger han, »ej planens fel. Likväl
uppoffrades dess upphovsman såsom en förrädare.»

»De skadliga nyheterna» avskaffas.



Sedan ständerna genom den nya regeringsformen angivit
riktlinjerna för Sveriges styrelse, övergingo de till att
återställa samhällsskicket, sådant det varit före det stora nordiska
kriget. Den ena efter den andra av de sista årens »skadliga
nyheter» avskaffades, främst upphandlingsdeputationen och
kontributionsränteriet. Den svåraste uppgiften att lösa var
dock den ekonomiska. Landet dignade under en skuldbörda
av 60 à 70 millioner daler s. m., det vill säga 80 millioner
kronor, oberäknat penningvärdets fall. Nära hälften bestod
av nödmynt. En sådan summa kunde det utarmade landet
omöjligt betala. Därför blev nödmyntet nu nedsatt till
hälften av sitt namnvärde, ett hårt slag för mången fattig
stackare. Bönderna på riksdagen spjärnade också i det
längsta emot en åtgärd, som skulle leda, till »att vi», såsom de
uttryckte sig, »intet den ringaste redebar penning äga att
avbörda våre skatter med». Följden därav skulle bli, att
»kronobetjänterne med våld tillgripa våre endaste kreatur
och således oss fattige i grund ruinera och fördärva».
Ja så outhärdligt hölle tillståndet på att bli, att »hela det
gemena bondeståndet» nu stode »närmast på gravsens brädd».
Och ej nog härmed: en så våldsam förändring av
penningvärdet skulle leda till »ett allmänt överlopp och mördande
på oss samptlige här församblade av våre hemmavarande medbröder».

Här fanns dock ingen utväg. Förändringen måste
genomföras, hur det än sved. Men det skedde under
allmogemännens klagan: »Vi have mist våra plåtar, och de ha
givit oss myntetecken igen. Den som vill taga av oss våra
myntetecken, han skall giva oss plåtar igen.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 16:08:54 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/5/0403.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free