- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
31

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne och ryska kriget - Ryska kriget 1741—1742

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som kan förtjäna anföras. Det var när ryssar och svenskar
stodo på var sin sida om Kymmene älv och besköto varandra.
Tersmeden, som då kom från flottan och hälsade på, bad att
få avfyra en kanon. Just som han stod färdig med luntan,
kommo de ryska generalerna med hela sin svit ridande längs
strömmen på rekognoscering. Tersmeden riktade mitt i
högen, men »i detsamma», säger han i sina memoarer, »kom
en adjutant från generalen. Han red som fasen och ropade:
’Håll opp, skjut intet! Det är generalens befallning.’ Och
alla våra batterier tystnade — en politesse emellan generaler,
som jag tyckte så mycket mindre passa, som ryssarnes
kanoner ej upphörde, ehuru de tydeligen borde kunna se våra
generaler. Det förargade mig så mycket mera, som min
riktning uti en oblique ställning säkert hade gjort en vacker
lucka uti de granna banden.

Vi kunde med ögonen alla se varandra, och då ryska
generalitetet passerade mitt för, där vårt generalitet stod —
tillbakars uppför vägen — togo de hattarna av sig, liksom ville
de komplimentera för den dem skedda hövlighet, ehuru
deras batterier även en liten stund efter upphörde.»

Vid Hälsingfors hade svenskarne bort kunna försvara sig.
Men nu var hären i upplösningstillstånd. Tiden för riksdagen
nalkades, och en mängd adliga officerare lämnade, trots
regeringens förbud, sina poster för att vara med om det
mindre ansträngande och mer lockande riddarhuslivet.
Huruvida överbefälhavaren tillät det eller ej, brydde de sig icke
om. Åt en del av dem gav Lewenhaupt dock tillstånd att
resa, ty han var, såsom han senare yttrade, »sanningen att
säga, glad att vara dem kvitt». — Manskapet föraktade sina
officerare och smittades av deras uppstudsighet. Fersen
berättar: »De finska regementena, som sågo sina hemvist
med hustru och barn givna till skövlings, rymde hoptals för
att rädda vad som räddas kunde av deras egendom genom
flyende till skogar och öde orter.»

Inom denna i upplösning stadda krigsmakt skördade
farsoterna alltjämt en mängd offer. Fersen berättar: »Värmen
uti augusti månad, ett elakt dricksvatten och beständig salt
spis alstrade skörbjugg, rötefebrar och rödsot. De sjukas
antal ökades i stor mängd. Med knapp tillgång på läkemedel
sköttes de sjuka under tält, utan halm och med kokta ärter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free