- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
103

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hovpartiets revolutionsförsök - Tronskiftet 1751

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tronskiftet 1751.



PÅ våren 1748 var det tydligt, att Fredrik I:s dagar voro
räknade. Han blev då »efter ett väl lustigt samkväm rörd
av slag» i munnen och högra handen, dock ganska lindrigt.
Men anfallet upprepades snart med den påföljd, att hela
högra sidan av kroppen blev lam. Den 72-årige konungen
kunde numera knappt stappla omkring i rummen.

Minnet hade han delvis för alltid förlorat. Men tre ord
glömde han aldrig — de voro »Mops», hans knähund, samt
titlarna »doktor» och »general». »Dessa tre namn», säger Fersen,
»utmärkte stundom konungar, fruntimmer, ämbetsmän, råder
eller främmande sändebud, varav de löjligaste misstag
stundom uppstodo.» Det var svårt för omgivningen att hålla sig
allvarsam, när Hans Maj:t titulerade en enkel lantpräst »Herr general».

Länge dröjde det, innan han kunde taga någon som helst
befattning med regeringsärendena, och när så skedde, var
det endast för formens skull — något inflytande på dem
utövade han aldrig mer. Han förmådde sällan ens underteckna
regeringsbesluten. I stället begagnade man en kunglig
namnstämpel, vilken förfärdigats redan 1741, för att han
skulle slippa besväret med att skriva under mindre viktiga
regeringsbeslut.

Det vittnar om en av naturen märkligt god fysik, att
den gamle vällustingens stofthydda kunnat hålla ihop så
länge — så som han stormat på sin hälsa. Det är dock
ett tilltalande drag hos honom, att han förblev Hedvig
Taube trogen, så länge hon levde. Det visar, att han
ändå var mäktig av verklig kärlek. Att den kvinna, som
han av politiska skäl äktat, ej förmådde väcka denna känsla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free