Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hovpartiets revolutionsförsök - Tronskiftet 1751
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos honom, kan man utan svårighet förstå. Med sina
många förträffliga sidor var Ulrika Eleonora säkert inte
rolig att vara gift med.
Under de fyra år, som förflutit efter fröken Taubes död,
hade kung Fredriks »mesta och nästan endaste hug lekt på
fruntimmer» — för att tala med Höpken. Han måste genast
ha sig en ny älskarinna, och »den gamle Pans» resor och
underhandlingar för att finna någon, som kunde intaga den
bortgångnas plats, väckte både äckel och åtlöje.
Överste Kalling, en bekant Hattpolitiker, delade med
Erland Broman omsorgen att, som Fersen uttrycker sig,
»uppsöka de vackraste och tjänligaste ämnen till maitresser.
En kort tid placerade president Broman en fröken
Psilanderhjelm uti konungens säng; men det varade icke länge, förrän
konungen ledsnade». Till slut befanns en vacker och välväxt
dotter till en överste Krister Horn villig att intaga platsen
mot ett hederligt apanage och ett slags erkännande, efter
franskt mönster, som kunglig mätress.
Men konungens häftiga passion för henne svalnade rätt
snart. En ung vacker köpmansdotter från Köping, som
Hans Maj:t fått syn på under en jakttur till Strömsholm,
utsågs att ersätta henne. Genom sina vänners förmedling
lyckades konungen få henne till Stockholm, där hon »sattes
i pension», d. v. s. skulle uppfostras till den höga uppgiften
som Hans Maj:ts älskarinna. Men hon lärde sig aldrig
uppskatta sin lycka utan var »alltid tårögd och försagd», så att
den gamle konungen måste låta henne fara hem igen. »Min
ömhet över hennes ständiga suckar och tårar kunde ej tillåta
längre uppehålla henne utur sin borgerliga levnad», yttrade
han till sin gunstling kapten Tersmeden.
Sedan gick det stadigt utför med den gamle kvinnojägarens
erotiska nivå. Han förslöades alltmer och sjönk slutligen
ned till det stadium, där ögonblickets njutning är det enda.
Han hade nu, som Fersen säger, »inga andra mätresser än de
som för betalning äro alltid färdiga».
Men under sista året av sitt liv, säger Tersmeden, »frågade
han ej mera efter könet — bara att se på dem, varför i vinter
en gång i veckan varit dans på slottet». Den utlevade fursten
var nu bara en ruin av sig själv. Med hans glada humör
var det slut, och genom sin retlighet tröttade han ut sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
