Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skapad till rövare ibland fiskmåsarne. Man såg med nöje,
huru denne kosacken förföljde de andre fiskmåsar, så snart
de fått någon fisk, och vände ej igen att förfölja dem, förrän
fiskmåsen måste spy ut den fisk, han fiskat och redan
inpackat. Jag har sett med förundran på en fiskmåse, som jag
flere år haft i akademiträdgården hemtamd, att om han fått
aldrig så litet mat och någon sedermera litet jagat efter
honom, har han då strax utspytt det han bekommit. Denna
egenskapen att lätt vomera har Skaparen använt att
uppehålla vår elofske familie.» Labben är »icke mycket delicat,
ty undertiden[1] måste fiskmåsarne, då de ej hava något på
torget, öppna bakporten och kasta för honom skämder mat,
vilken han ock håller till godo. Svartlasse[2] är mycket vig,
så att han alltid tager maten i luften, då han kastas åt
honom av måsen. Han är ej heller blyg, ty då fiskarena se
honom och ropa ’Elof, Elof’ samt med uppsträckt arm
uppvisa för honom en liten fisk, kommer Elof flygandes åt
båten och tager lyran så snart fisken kastas.»
Bland »Bohusläns största under» räknade Linnæus de
bekanta »skalbergen» vid Uddevalla, bestående av
»snäcke- och mussleskal, som här äro samlade i den myckenhet, att
man kan undra, det så många liv levat i världen».
Från Uddevalla gick hemresan förbi Trollhättan och
Vänersborg genom Dalsland och Värmland, Närke och
Västmanland till Uppsala.
Ett präktigt exempel på Linnæus’ målande stil erbjuder
hans skildring av färden från Karlstad till Filipstad den
30 juli 1746: »Natten kom på med sitt tjocka mörker. Den
höga barrskogen syntes som en mur, dubbelt högre av
mörkret. Kornblixtar lyste som gasteld hastigt och ofta utan
dån. Hästarne gnistrade och slogo eld med skorna emot
stenarne. Ugglorna skreko som gastar, och nattskrävan
skärrade som en spånrock. Vulcani bleke skjortgossar[3]
dundrade och släggade med mer än handkrafter långt borta
vid hamrarne.»
En målande skildring av hösten, som kom tidigt detta
år, ger Linnæus som avslutning på sin färd: »Hösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
