Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pommerska kriget och Hattpartiets fall - Pommerska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Stockholm blevo rådsherrarne utom sig av förbittring över
den snöpliga utgången av det fälttåg, som borde ha höljt
regeringen med ära. Nu såg man redan i andanom i stället
en fruktansvärd efterräkning, en sådan som följt på 1742 års
fälttåg. Här måste kraftåtgärder till, därest icke allt skulle
ramla. Och då beslöt man fråntaga Ungern-Sternberg
befälet och kalla hem honom.
Till efterträdare utsågs en av regeringens egna
medlemmar, riksrådet Gustav Fredrik von Rosen, Karl XII:s
följeslagare på den ryktbara distansritten från Valakiet till
Stralsund, en hjälte utan fruktan, som genom sitt
självuppoffrande mod två gånger hade räddat sin konungs liv.
Trots sin höga ålder — han var ett år äldre än företrädaren —
förklarade han sig genast villig att mottaga »det oskattbara
förtroendet», och på nyåret befann han sig på
krigsskådeplatsen.
Men Rosen hade överlevat sig själv. Av den oförvägne
karolinen hade blivit en fullödig byråkrat, som gjorde
formerna till sin livsluft. Därför kom han som överbefälhavare
att använda sin arbetsförmåga huvudsakligen på
expeditions- och sekreterargöromål, och hans benägenhet att syssla med
småsaker skymde hans blick för vad som borde vara det
viktigaste för en härförare. Med sitt strama och
förbehållsamma sätt mot sina generaler var han dessutom ej lätt att
samarbeta med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
