- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809 /
188

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar» - Karl Mikael Bellman - Thomas Thorild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Förgängelsekänslan adlar Bellmans krogkunder och nymfer.
Men ögonblicket och dess njutning får också för honom ett
oändlighetsvärde, just därför att den är flyktig och aldrig
skall komma tillbaka. För den som ser så på livet, har
döden förlorat sin udd. »Döden blir tillvarons mysterium, som
skänker den dess poesi», och de jordiska tingen »förvandlas
till en hägring, som speglar sig i livets ström».

Hans »Levernesbeskrivning», som han nedskrev i
bysättningsfinkan året före sin död, andas den soligaste
belåtenhet med tillvaron och den innerligaste förnöjsamhet med hans
lott. Det ligger något heroiskt i denna lättsinnets filosofi.

Den äkta pärlan i Bellmans diktning är hans varma och
naiva känslighet, som kan blixtsnabbt växla mellan löjet
och tåren, och som av Levertin så vackert förliknats vid den
trolska brytningen mellan sol och regnväder en sommardag.

»I Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns bild, som Norden bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har»,


sjunger Esaias Tegnér.

»Den störste sångaren» — ja, som sångare har Bellman
icke sin like bland Nordens skalder. Ingen har som han
förmått sammansmälta musik och poesi till ett. »Det är», säger
Kellgren, »icke vers, som äro gjorda till denna musik, icke
musik, som är satt till dessa vers — de hava iklätt sig
varandras behag, sammansmält till en skönhet.»

Thomas Thorild.



1700-talet är först och främst upplysningsfilosofins tid.
Man dyrkade det sunda förnuftets ljus. Allting: politik,
samhällsförhållanden, religion, vetenskap, konst, skulle ställas
under förnuftets dom. Och det som ej höll måttet inför
denna kritik — bort med det! Revolution, om ej annat
hjälpte! Mänskligheten har aldrig varit så förståndig som då.
Man var så förståndig, att man till slut blev snusförnuftig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free