Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar» - Karl Mikael Bellman - Thomas Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förgängelsekänslan adlar Bellmans krogkunder och nymfer.
Men ögonblicket och dess njutning får också för honom ett
oändlighetsvärde, just därför att den är flyktig och aldrig
skall komma tillbaka. För den som ser så på livet, har
döden förlorat sin udd. »Döden blir tillvarons mysterium, som
skänker den dess poesi», och de jordiska tingen »förvandlas
till en hägring, som speglar sig i livets ström».
Hans »Levernesbeskrivning», som han nedskrev i
bysättningsfinkan året före sin död, andas den soligaste
belåtenhet med tillvaron och den innerligaste förnöjsamhet med hans
lott. Det ligger något heroiskt i denna lättsinnets filosofi.
Den äkta pärlan i Bellmans diktning är hans varma och
naiva känslighet, som kan blixtsnabbt växla mellan löjet
och tåren, och som av Levertin så vackert förliknats vid den
trolska brytningen mellan sol och regnväder en sommardag.
»I Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns bild, som Norden bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
