Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Andeskådare, skattgrävare och spåkvinnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innerata cirkeln, ställer man sig och stampar tre gånger
med foten, sägandes: ’Vak upp! Jag är icke människa
utan Glyphis.’ När detta är gjort och figuren visar sig,
kan man då stå och se på honom en stund. Men när man
tycker sig bliva rädd, sätter man bägge händerna för ögonen
och ser genom öppningen av dem och gör så 12 steg
baklänges och sedan bort utan att se sig om. Mera än tre
utom arbetaren få ej vara härvid; och skola alla stå i
cirkeln. Bäst är att vara ensam. Påsktiden är den
tjänligaste till detta och dylika arbeten.»
Lika uppbyggliga äro en del andra recept med
anvisningar för hur man skall »arbeta» med ett ben, helst ett
nyckelben, som man tagit från en kyrkogård, eller med en
dödskalle, som man skall ställa upp på ett bord »så, att
ögonen och huvudet se åt väster. En bibel lägges
framför huvudet, och rökelsen står uti en rökpanna framför
dess ögon». Sedan slår man upp bibeln tre gånger på
måfå, kastar tre gånger under bordet ett pennfoder med
»tre järnnålar, som äro dragna genom något av köttet på
ett kolik. Vid var gång lägges rökelse på elden» under
uttalande av mystiska ord och strängt iakttagande av en
mängd hemlighetsfulla regler.
Hertig Karls gunstling och frimurarbroder Reuterholm
berättar med mycken andakt om en nattlig andebesvärjelse
av den store trollkarlen Björnram, med vilken vi snart få
göra närmare bekantskap, varvid just ett »nyckelben av
en död människa» spelade en stor roll. Björnram hade
hämtat det från Johannes’ kyrkogård, men äran av dess
upptäckande tillskriver den troende Reuterholm sig själv
— det håller han styvt på.
Den förste i raden bland de häxmästare, som nu hedrade
hovet och societeten i Stockholm med sina mystiska hokus
pokus, bar det klingande namnet Plommenfelt[1]. Man har
en berättelse av Schröderheim om, hur Plommenfelt
långfredagsnatten 1779 underhöll konungen och hans bröder samt
andra troende med allehanda andebesvärjelser och
trollkonster: »Klockan 11 om aftonen samlades hos honom konungen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
