Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen går ned i åskmoln - Gustavs sista riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
präktig portschäs, under förevändning att hans hälsotillstånd
icke tillät honom att begagna vagn. Enligt Skjöldebrands
berättelse väckte det mycket ogillande, att han tillsammans
med adeln inbjöd till sin taffel ej blott några präster och
borgare utan även »3 à 4 de otäckaste och svinaktigaste
bönder», vilka han i nåder lät kyssa sig på hand efter måltiden.
Det egentliga riksdagsarbetet förlades till ett hemligt
utskott, med vilket konungen överlade om rikets finanser.
De ömtåligaste oppositionsmännen ondgjordes över att i den
sal å slottet, där hemliga utskottet under konungens
ordförandeskap höll sina sammankomster, stod bakom
konungens stol en eldskärm med en målning, föreställande fyra
markattor, bundna i kedjor och dansande efter en harlekins
piska. Man ville däri nödvändigt se en skandalös anspelning
på riksdagen, och detta fastän den förgripliga eldskärmen
länge funnits på slottet.
Resultatet av det hemliga utskottets och ständernas
överläggningar blev, att även den nya statsskulden övertogs av
riksgäldskontoret under ständernas garanti. Hela skuldsumman
uppgick nu till omkring 30 millioner rdr. För att skaffa
pengar åtogo sig ständerna nästan utan motstånd samma tunga
extra beskattning som år 1789. Men bland adeln glödde det
under askan. Man såg det på den avvisande hållning, dess
medlemmar utanför riksdagsförhandlingarna visade mot
konungen. Och då Gustav vid riksdagens slut erbjöd Frietscky,
som numera varit den främste oppositionsmannen,
kommendörsbandet av vasaorden, avböjde han utmärkelsen under
oppositionens jubel. Det gick också rykten om att konungen
ämnade tvinga adeln att i riksdagsbeslutet godkänna
förenings- och säkerhetsakten, men för sådant fall hade
oppositionsmännen svurit en dyr ed att förr låta hugga sig i bitar,
och de ivrigaste bedyrade, att de skulle möta våld med våld.
Konungen avstod också på sina vänners inrådan från försöket.
Litteratur:
Joh. Ax. Almquist. Riksdagen i Gefle 1792.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>