Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Solen går ned i åskmoln
- Kungamordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kungamordet.
Sammansvärjningen.
PÅ ETT sätt, som Gustav icke anade, när han med högt
flygande förhoppningar gav sig ut i ryska kriget, hade
han fått pröva på livets bittraste allvar. Spåren därav
hade också avsatt sig i hans enskilda liv. »Jag har aldrig»,
skriver Armfelt, »sett en större förändring än den, som
konungens uppförande undergick från 1788 ända till hans död.
Olyckorna hade varit honom till stort gagn; och jag kan försäkra,
att om han någon gång kunde synas söka förströelse, så kostade
detta honom ansträngning för att övervinna sig själv. Hans
sinnen och tankar voro frånvarande mitt ibland nöjena. Jag
påminner mig icke, att jag, ända sedan kriget, mitt i alla fester
och förströelser, någonsin haft med honom ett samtal, som
icke rört sig kring allvarsamma ämnen. Och om händelsevis
ett skämt eller ett infall blandat sig däri, så liknade detta
snarare ett citat från främmande håll än ett utbrott av
glättighet.» Ett ögonvittne till Gustavs intåg i Stockholm efter
freden i Värälä gjorde den iakttagelsen, att han »under
fälttåget verkligen åldrats, så att man tydligen såg bekymrets
djupa fåror plöjda på hans kinder». De augustiveckor anno
1788, då konungen om kvällen gick över på sin jakt Amphion
och lät draga in landgången, emedan han var osäker i sitt
eget läger, de hade förvandlat en vek svärmare till en hård
och kall man, vars illusioner ramlat. Hans eget väsen
bottenfrös och hårdnade mot den atmosfär, som omgav honom.
Hela adeln andades hat mot den furste, som börjat ett
olagligt, ruinerande krig, med våld ökat sin makt och tillfogat
rikets första stånd ett oläkligt sår. Denna bitterhet stack
fram på tusende sätt, i blickar, ord och handlingar. I hovets
fester rörde sig icke längre landets förnämsta herrar och damer.
Det var blott de, vilka genom stats- eller hovtjänster voro
tvungna, som infunno sig till konungens fester — och det
syntes nog, att de kommo på befallning. »Damerna», säger
Schröderheim i ett förtroligt brev, »bemöta konungen med
en kall underdånighet, låta kyssa sig på örat, de som hava den
nåden, och tiga för övrigt, gäspa omkring väggarna och supera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Oct 11 12:19:00 2022
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/sfubon/7/0457.html
