Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolfs förmyndare - Hertig Karl och hans »storvisir»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans mor var en mycket märklig kvinna — isynnerhet
i sonens biografi över henne. Enligt uppgifterna där var
Maria Gyllenstierna ständigt omsvärmad av friare. Men redan
som ung flicka hade hon lovat sin hand åt en ung baron
Gripenhielm, »en sensible själ», som rört hennes hjärta med
»artigt spel på luta och viola di gamba» och med ömma
poetiska utgjutelser. Sin kärlek hade han ytterligare
bekräftat genom att vid blotta tanken på en tids skilsmässa
från den dyrkade falla i »en hetsig feber», och i själva
avskedsstunden dånade han.
Vid Ramlösa brunn skedde den formliga förlovningen
mellan de bägge älskande, »i en grotta, som ligger ovanför (!)
spetsen av ett högt (!) berg, detsamma varur brunnen springer».
För att även efter brunnssejouren få vara sin dyrkade Maria
närmare, då hon flyttade till en egendom i Halland, tog den
ädle baronen tjänst först som hållkarl på en närbelägen
gästgivargård och sedan, när vårens ljuvliga tid kom, som
»vallherde», klädd i »halländsk vit tröja och bussaroner». En dag,
då han »drivit sina får till en vid en liten sorlande bäck
uppvuxen skog i en gräsrik däld», satte han sig »under en
lummig björk» och sjöng några smäktande verser, »dem hans
förtvivlan hjälpte honom författa sin sköna till ära». Av en
ren tillfällighet — naturligtvis — hade den sköna råkat
komma denna väl valda plats så nära, att hon, »bakom en buske
dold, helt nära bredvid denna bedrövade älskaren, fick avhöra
hans sång». Och länge kunde vår hjältinnas ömma hjärta
ej motstå hans klagan.
Alltsammans är, som man finner, högst galant, charmant
och ganska pikant.
Grymma släktingar ville emellertid krossa de ungas
lycka och förmå Maria Gyllenstierna att räcka sin hand åt
en äldre och välsituerad tillbedjare. Då satte hon i förtvivlan
i väg ut i »hårdaste skogen» (»å Hallandsås», tillägger
Reuterholm inom parentes). Här sprang hon besinningslöst omkring
och rev sönder sina »präktiga kläder» på kvistar och buskar,
så att hon såg ut som »en av de vilda skogens nymfer». Till
slut satte hon sig att utgjuta sin förtvivlan i tårar, och det
höll hon på med ända till midnattstid. Då röjde hon sig för
dem som letade efter henne. Men hon följde inte med hem
annat än på villkor att få slippa sin efterhängsne friare. Lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
