Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolfs förmyndare - Hertig Karl och hans »storvisir»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försynens speciella omvårdnad och vara åtföljd av en
särskilt anställd skyddsängel, som räddade honom ur otaliga
faror. Det var denna skyddsande, som vid en eldsvåda på
Svidja hjälpte även hans far, när denne räddade det späda
barnet genom att hoppa ut med honom genom fönstret.
I samma ögonblick, berättar Reuterholm med dramatiserande
diktargåva, »rasar hela väggen och träffar honom i sitt fall»,
så att — o höjd av spänning! — hans ena toffel blir lågornas
rov. »Aldrig har försynen underligare frälst ett
människoliv!» utbrister självbiografen omedelbart därpå. Det är
Reuterholms älsklingsreflexion. Samma skyddsängel
ingrep också, när Gustav Adolf drumlat i en damm »full av
ormödlor, sniglar och andra otäcka reptiler», för att ej tala
om alla de gånger den framtida storheten på resor mellan
finska och svenska kusten var i sjönöd men genom
andarnas speciella mellankomst blev frälst till båtnad för både
skeppare och skuta. Att de sluppo undan på köpet var
givetvis bara för den store, utkorade mannen Gustav Adolf
Reuterholms skull.
Som en av sina vackraste egenskaper redan under barnaåren
framhåller Reuterholm i sin självbiografi »ett slags ömhet
eller lätthet att gjuta tårar vid en liten fågels död eller vid
ett lambs slaktande», ja vid blotta åskådandet av »solens
nedgång en vacker sommarafton, av ett rikt blomsterprytt
fält samt isynnerhet av en stjärnklar himmel». Den kunde
han — säger han — i timtal sitta och »beskåda med en så
djup beundran och tillika förnöjelse, att tårarne därvid
ömnigt strömmade mig ur ögonen». Och han konstaterar
med stolthet, att denna förmåga att gjuta tårar växt med
åren.
Efter studier i Uppsala gick Reuterholm in som fänrik
vid armén. Den unge svärmaren hade utvecklat sig till en
ovanligt vacker yngling. Men med sitt blödiga sinne passade
han icke för militärtjänsten och övergick därför till
hovmannabanan. Han gav sig nu mysticismen och andeskåderiet i
våld, och lättrogen som han var, blev han till slut fullkomligt
bortkollrad.
Både sin fars och sin mors död förutsåg han genom aningar.
Vid tiden för moderns bortgång, som inträffade år 1783 —
efter att länge ha varit väntad — hemsöktes han av »en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
