Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Finska kriget 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Klingspors skuldror en del av alla de tillvitelser för
feghet, som i förbittring över det brådstörtade återtåget
utslungades mot honom. Men det är i alla fall en given sak,
att hårt alls ej var rätte mannen för sitt ansvarsfulla
uppdrag, denne av vällevnad förslappade gubbe »med två hakor
och ett öga men av hjärta knappt en hälft».
Han saknade ej blott djupare insikt i krigiska värv utan
också den beslutsamhet och karaktärsfasthet, som äro
oundgängliga för en högste befälhavare. Som sådan hade
han ej heller ett spår av de egenskaper, som inge de
underlydande beundran och entusiasm, när det gäller. Och
vad som var ännu värre: han trodde ej på den sak, som
lagts i hans händer. Hans riksbekanta yttrande, »att han
icke åtoge sig att försvara Finland mot Rysslands
övermakt», säger tillräckligt om hans lämplighet för högsta
befälet. Oförsvarligt var det av Gustav IV Adolf att åt en
man, som ej aktivt deltagit i något krig sedan sin ungdom
för bortåt 50 år sedan, lämna det ansvarsfullaste uppdrag,
som denna tid kunde anförtros en svensk. Men ändå
oförsvarligare var det av Klingspor själv att ej undanbe sig ett
uppdrag, som han ej tilltrodde sig någon möjlighet att föra
till lyckligt slut. Flere inflytelserika personer, som alltför
väl kände till hans bristande förmåga, sökte förmå honom
att begagna sig av konungens erbjudande att lämna befälet
för hälsans vårdande, men förgäves; och Gustav Adolf ville
ej såra honom genom avsked mot hans vilja. Konungen
skall för Armfelt ha berättat, att Klingspor kommit upp till
honom och yttrat med tårar i ögonen, att sedan han i så
många år varit högste befälhavare i Finland under fredens
tid, så vore det vanhedrande för honom, om han nu vid ett
krigsutbrott skulle nedlägga befälet. »Han såg så ömklig ut»,
tillade konungen, »och hans tårar bevekte mig så mycket,
att jag fann mig tvungen att bifalla hans begäran, ehuru
jag nog vet förut, huru det går.»
När Klingspors fullmakt som fältmarskalk underskrevs,
beseglades i och med detsamma Finlands öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
