Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Finska kriget 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Har graven ingen tunga?» frågade en gång Sveriges störste
skald. Jo de tala, dessa nu i det närmaste utplånade
gravkullar vid Umeå och Torneå tidsåldrarna igenom om det
fruktansvärda ansvar, som drabbar det folk, vilket icke under
fredens välsignade dagar sörjer för allt, som kan bereda
lindring och vård åt krigets offer, åt sårade och sjuka.
För att åtminstone i någon mån råda bot för läkarbristen
antog förste fältläkaren 12 »scholæynglingar», med vilka
han »kontraherade[1] billiga arvoden», och som han inövade
att öppna åder, sätta iglar, sköta spanska flugor och dylikt.
Var det brist på mat, så trodde man sig kunna ersätta den
med brännvin. Denna dryck, som förstört en sådan massa
duktiga karlar, isynnerhet inom krigsmakten, ansågs på
denna tid som ett riktigt livselixir. Ofantliga kvantiteter av
detta fluidum transporterades till magasiner för att därifrån
spridas till trupperna och sjukhusen. Det ansågs lika bra
motverka sommarhettans skadliga egenskaper som
vinterköldens, och som läkemedel och skydd mot smitta hölls det
för ypperst av allt. Därför fingo också sjuksköterskorna i
Torneå en jumfru brännvin dagligen. T. o. m. dödgrävaren
gjorde anspråk därpå som hjälpmedel »mot stank av kadaver».
Vid Kalmar regemente fanns denna tid en major, som
tillskrev den ovanliga marschdugligheten hos sin bataljon den
omständigheten, att han förplägat soldaterna extra rikligt
med brännvin. I en skrivelse till Döbeln, som själv
avskydde dryckenskap, sjöng han i högstämda ordalag
brännvinets lov: »Min nådigaste Herr General! Min marsch har
gått fort och brav. Jag har ingen sjuk. Vårföre? Jo! för
det jag genom Herr Generalens godhet kunnat giva soldaten
en sup — ibland . . . Jag har forcerat krediten och tagit
några supar . . . Emellertid går jag och sjunger och super —
och vid varje tår säger jag till mina soldater: ’Vår general
är en soldatvän. Han vet, vad som passar knekten.’» När
man läser sådana utgjutelser, må man komma ihåg, att
majoren och största delen av hans folk tillhörde den generation,
som en gång fått inpräntat i sig, att det var en patriotisk
gärning att dricka kronobrännvin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
