Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Överste Gustavsson och hans familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustav Adolf trivdes till slut med sin nya granne, och »då
jag», fortsätter denne, »kvällen före min avresa tog avsked av
honom, uttryckte hans farväl t. o. m. ett slags välvilja; han
ville stiga upp ett par timmar tidigare följande dagen, sade
han, för att följa mig till diligencen. Då jag, resfärdig, andra
morgonen inträdde i hans rum, var han vaken men klagade,
att han mått illa om natten, ursäktade sig och tryckte min
hand hjärtligt. Jag förde hans till mina läppar; han stirrade
förvånad på mig — på min tunga svävade ett ord, ett svenskt,
ett enda, men jag undertryckte det. Vartill hade det också
tjänat? En djupare bugning än dem, vid vilka han numera
var van, blev mitt avsked, och det enda, varmed jag
ytterligare röjde mig. Har han anat eller misstänkt något?
Det lärer jag svårligen någonsin få veta.»
Den ena av värdshusvärdens två flickor, sedermera fru
Bott, levde i S:t Gallen åtminstone ännu 1903. I en
uppteckning av sina minnen av »den arme, olycklige översten»
berättar hon, att när smärtan över hans sorgliga öde
övermannade honom — det brukade vara i stjärnklara nätter —
gick han ut på en liten balkong utanför sitt rum och
utstötte klagoskrin mot himlen på svenska. »Det var»,
tillägger hon, »något fasansfullt för den som icke visste, vad det var.»
Han hade avbrutit allt umgänge, ja tog icke ens emot brev
från sina barn. Det var, som hade han klippt av alla trådar,
som bundit honom vid andra. Om dagen gick han aldrig
ut, ty han väckte uppseende, och det tyckte han icke om.
Blott en och annan gång nattetid vågade han sig ut på en
liten spatsertur.
Den landsflyktige var, såsom han en gång skrev i ett brev
till den lilla flickan, mycket nöjd med sitt värdfolk, vilkas
»förekommande och gästfria omsorger i så hög grad bidragit
att mildra bitterheten i de förföljelser, för vilka jag är föremål».
»Herr översten var», berättar fru Bott, »aldrig sjuk under
hela den tid, han bodde hos oss. Ett hjärtslag slutade hastigt
och smärtfritt hans liv. Och när hans lik nattetid bars ut
ur huset, strålade en underbart skönt lysande meteor i
enastående prakt på himlen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
