- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VIII. 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt Vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809-1859 /
99

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Ett överraskande tronföljarval

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Kapten Henrik Lilljebjörn, Geijers svåger, som var kadett,
då han första gången såg Karl Johan, berättar i sina
»Hågkomster» om kronprinsens besök på Karlberg 1810: »Ännu
har jag aldrig hört någon, som ej blev intagen av denna,
hjältegestalt genast vid första åsynen, och sedan: hans
hållning, hans blick, hans rörelser, hans välljudande röst — allt
var imponerande, vördnadsbjudande, kungligt! Ja om någon,
varit född till kung, så var det han. Han gick genom
lederna och talte med dem, som hade utmärkelsetecken. Åt de
små log han så milt. — Jag har sett en mängd utmärkt vackra
fruntimmer och njutit av deras åskådning, men det har ingen
med en så oemotståndlig makt attraherat[1] mina blickar, som
Karl Johan gjorde. Och när han talte, hur skön var han icke
då! Ljudet av hans röst, meningen av hans ord
sammanblandade sig med hans bild, så att man tyckte sig se, vad man
hörde, och höra, vad man såg. — Det fanns mycket av åskans
blixt och dunder hos honom; men i denna kungliga själ var
även ett omätligt djup av godhet, som ofta röjde sig. Hur
milt kunde han ej tala med en olycklig, och hur ömt kunde
han ej blicka på ett barn! Denna godhet hos den store,
snillrike och mäktige mannen var det, som fängslade mig. Hans
svagheter — ja jag vet han hade sådana: han var människa
och människa även däruti, att han ej var osårbar för
illviljans giftiga styng.»

Enklare folk, som kanske inte förstod att på samma sätt
uppskatta allt detta, fägnade sig åt att ha fått till kronprins
och överbefälhavare »en som inte hade hareskinn i böxera».[2]



[1] Dragit till sig.
[2] Omdömet citerar Lilljebjörn efter en gammal
f. d. soldat vid namn Skäggman, som kunde skarva ihop dråpliga
historier från 1788 års krig. »Den ti’a», försäkrade den gamle krigaren,
»darra inte Skäggman på manschetten. Ja sköt tre kosshaker i ett skott
ve Pernakoski.» — »Hur fan gick det till?» — »Jo, ser lyttnanten, når ja
feck se satera komme på sine uschlie kraker, så vänta ja, tess ja feck
dom i e ra, å då knäppte ja te, å håcke nu lyttnanten tror mej eller
inte, så träffa ja högre öga på den ene å mitt emella öga på den andre å
vänstre öga på den tredje, så ja kunne se grantoppera tvärs igenom alle
tre, innan di stöp.»

En annan gång hade han spetsat en ryss på »bagneten» (bajonetten),
svängt omkring honom som en vindleka och därmed rusat in i ryska
armén, där han gjort en öppning så stor, att hela svenska hären bekvämt
kom igenom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free