Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Karl Johan medverkar till att störta Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En del tyska historieskrivare ha, liksom flertalet av de
allierades generaler på Karl Johans tid, skarpt ogillat den
svenske kronprinsens uppträdande. Han anses nämligen ha
alltför mycket sparat sina svenskar och skonat fransmännen,
och i harm däröver ha patriotiska preussiska historieskrivare
beskyllt honom för förräderi mot de allierades sak. Han har,
påstå somliga, legat i maskopi med Napoleon, medan andra
stanna vid tillvitelser för att åtminstone endast lamt och
motvilligt ha tagit del i fälttåget i förhoppning på att kunna
bli Frankrikes kejsare efter Napoleon. Så skulle Karl
Johan i slaget vid Dennewitz ha avsiktligt fördröjt de
svenska och ryska truppernas ingripande för att ej göra
nederlaget för svårt för fransmännen, ett påstående som icke står
bra i överensstämmelse med det faktum, att den svensk-ryska
hjälpkåren den dagen, trots brännande solhetta,
tillryggalade icke mindre än två mil på blott tre timmar för att
hinna till preussarnes hjälp.
På samma sätt ha Karl Johans belackare utläst förrädiska
avsikter ur det faktum, att han först andra stridsdagen
ingrep i slaget vid Leipzig, medan hans försvarare göra gällande,
att han hade verkliga militära skäl för att dessförinnan
förhålla sig avvaktande. Han väntade sig nämligen en fransk
framstöt mot norr och ville hålla sig beredd att ta emot den.
Det är sannolikt, att i Karl Johans hemligaste tankar
ingått den planen att skona de franska krigarne så mycket,
som var förenligt med uppgiften att störta Napoleon. En
sådan skonsamhet mot forna landsmän behöver ingen som
helst annan förklaring än hans helt naturliga känslor för sitt
gamla fädernesland — motsatsen skulle ju varit något
ohyggligt. Den forne franske generalens plikt var säkert tung
nog ändå. Det var ju icke mot Frankrikes folk, som han
gått i fält, utan mot dess för hela mänsklighetens frihet
farlige envåldshärskare.[1] En annan fråga är, om han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
