Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Karl XIV Johan och »allenastyrandet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl Johan var misstänksam, men han led själv därav.
Presidenten Ulfsparre berättar, hurusom den gamle, 74-årige
konungen en gång i en förtrolig stund öppnade sitt hjärta
för honom och sade: »Man har gjort mig misstänksam, och
det kommer jag nu alltid att bli. Vid min ålder ändrar man
sig ej mera. Men jag ber Er försöka hindra, att min son blir
det. Ni vet icke, hur olycklig man känner sig, när man är
det och ej tror sig kunna lita på någon.» Och det syntes på
honom, hur han led.
Frihetsfientlighet och ängslig fruktan för allt nytt
kännetecknade dock icke Karl Johan ensam; den hade nu fått makt
med nästan alla Europas furstar. Europas folk hade gått
igenom en våldsamt ansträngande kris under revolutionen
och revolutionskrigen; och nu kom reaktionen. Det är med
nationerna som med den enskilde: överansträngning
åtföljes alltid av utmattning och behov av vila. Vila var nu
vad folken framför allt längtade efter. Nu fanns ingenting
av upplysningstidens lågande reformnit, av dess obändiga
omstörtningslust. Som snälla barn läto folken styra sig av
sina landsfäder. Och dessa fägnades åt undersåtarnes
lydaktighet — och åt maktens sötma.
Tiden var »Den Heliga Alliansens», så kallad efter ett
förbund, som Rysslands, Österrikes och Preussens monarker
passat på att ingå, när de efter Napoleons störtande voro
församlade i Paris. Alexander I hade med egen hög hand skrivit
utkastet till förbundsakten, vari de tre furstarne förpliktade
sig att regera efter »den heliga religionens bud, efter rättvisans,
kärlekens och fredens grundsatser». Alla ryssars
envåldshärskare var fylld av en svärmiskt religiös stämning efter
segrarna över Napoleon. Han inbillade sig vara det redskap,
Försynen utkorat för att nedslå revolutionens styggelse, nedslå
otron och återföra de vilseledda folken till ett stort kristet
samfund. Det är emellertid inte utan, att en elak kritiker
tycker sig upptäcka sakens egentliga kärna i de förbundna
monarkernas löfte »att vid varje tillfälle och överallt giva
varandra hjälp och bistånd».
De tre furstarne utsände sedan inbjudan till alla Europas
regenter att biträda den heliga alliansen; dock
undantogos storturken och påven. Allesammans utom Englands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
