- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VIII. 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt Vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809-1859 /
224

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Karl Johans sista år

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

71-årige konungen med raska steg den branta Odinshögen,
där studentkårens taleman överräckte till honom ett horn
med mjöd som välkomsthälsning. — Hänförelsen bland
ynglingaskaran blev stormande, då konungen i avskedets
ögonblick reste sig upp ur sin vagn och med kraftig stämma
tillropade dem som ett sista farväl: »Gud välsigne eder!» Detta
möte med den grånade konungen och ärorike fältherren blev
säkerligen för alla deltagarne ett minne för livet.

Ännu vid 75 års ålder redde sig Karl Johan ur ett äventyr
på ett sätt, som vittnar om en sällsynt god vigör. Han skulle
från Rosendal rida in till Stockholms slott på en häst, som
han aldrig förr suttit på. Som vanligt red han omväxlande i
skritt och galopp, aldrig i trav. Nära värdshuset Blå porten
blev hästen skrämd av en skällande hund, durkade och körde
emot ett stängsel vid sidan av vägen så våldsamt, att
konungen kastades över det — men lyckligtvis föll han mjukt, ty
på andra sidan växte högt gräs. Greve Brahe med sviten
och handhästen skyndade genast till och hjälpte upp Hans
Maj:t. Man föreslog nu konungen att fortsätta färden i vagn,
men det ville han inte vara med om. Han satte sig genast
upp på en annan ridhäst utan att låtsa om något. Men när
man kom fram till slottet, konstaterade den efterskickade
läkaren, att ena nyckelbenet var brutet.

Alltjämt höll sig åldringen också rak och ståtlig.
Trolle-Wachtmeister, som år 1842 såg honom för sista gången,
förvånades över att finna honom så litet förändrad: »Samma
raka hållning, samma lediga rörelser, samma eld i ögonen och
— tyvärr! — samma flödande prat! Förnämsta olikheten
mot förr var uti den gråa peruken, som, ganska konstnärligt
härmande egen hårväxt, hade efterträtt de rika svarta
lockarna. Tänderna voro till stor del borta, men munnens ställning
var sådan, att denna brist ej märktes, utom någon gång i talet.»
Ännu på sommaren 1843, då ett lustläger hölls på
Ladugårdsgärdet, kunde konungen sitta till häst flere timmar och
avslutade defileringen med att i sträckt galopp spränga från sin svit
förbi åskådarna upp mot »Borgen», dit han anlände före alla
andra. Ett och annat svindelanfall tydde dock på att
livskraften var i avtagande, och på nyåret 1844 kom ett
slaganfall. Snart var det tydligt, att det led mot slutet. Kallbrand
tillstötte, och den 8 mars avsomnade den gamle konungen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 12:19:06 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/8/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free