Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En vitter storhetstid
- Erik Gustav Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för honom. Men med sina fel var han älskad, ja nära nog
avgudad av alla. Ingen av universitetets lärare hade
sådana massor av åhörare, ingen sådan makt över de unga
som han.[1] Gärna ville han av dem hälsas som »äldste
studenten». Beundrad och dyrkad, fylld av sjudande arbetslust,
levde Geijer lycklig med sin unga maka.
»Då dugde det att arbeta; då kunde jag skriva på mina
föreläsningar och komponera musik både om. dagen och ett
[1] Det finns flere anekdoter om hur Erik Gustav Geijer kunde »ta»
sina studenter. En gång var det ett förfärligt liv på ungdomen, och
ingen av professorerna förmådde tysta de larmande skarorna. Då,
berättas det, kom Geijer ut. Trygg och bredbent stod han där, och när
han lät upp sin mun, blev det tyst bland studenterna. Och så
utslungade han orden: »Finns det inte några utav mina duktiga studenter, som
kan ta itu med de här bråkiga gesällerna?» Då var det ingen, som lät
upp sin mun vidare, och snopna lommade bråkmakarne i väg var
och en åt sitt håll. Det var inte roligt längre.
I en av sina ypperliga Bergslagshistorier berättar Carl Larsson i By
om ett annat tillfälle, då Geijer grep in i ett tumult i Uppsala. Det var
Distings marknad och kallt och ruskigt. Brännvin och slagsmål
med studenterna var det enda, som bergsmännen hade att pigga upp
sig med — och »ett ordentligt slagsmål, när man fryser, det är bättre
än brännvin det». Den här gången hade emellertid slagsmålet »liksom
lite svårt att komma i gång». Men när förberedelserna med ömsesidiga
glåpord äntligen voro avslutade, så bröt det löst med kraft; och så hett
gick det till, att en stor stark student fick skallen inslagen av
bergsmännens anförare. Men då kom där ut en professor och talade till
både studenterna och bergsmännen. Det hade hänt något bedrövligt,
sade han: en ung lovande man var slagen till döds. Det var stor råhet
hos ett folk som kunde göra så. Och ändå voro ju bergsmän och
studenter bröder: den ene brodern studerar, den andre stannar hemma
och sköter hyttan och hammarsmedjan. Varför skulle de då slåss?
Han talade om att han själv var bergsmansson, »och han såg då ut som
en bergsman, ja som en brukspatron rent av» — tyckte en av
bergsmännen. »Han hette Geijer, den där, och vart en storkarl längre fram.»
»Det bet, så vi skämdes som röda hundar», säger en av slagskämparne.
»Och lika tocke djäknarna. Dom tog och hissa professorn, när han hade
talat, och sen gick vi och fråga, om inte vi fick hissa honom också.
Och det fick vi. Studenterna ropa ’hurra,’ och vi skaka hand med dom
över lag. Präktiga pojkar!
Sen slogs aldrig jag åtminstone med djäknarna, och de där slagsmålen
tog för resten ingen riktig fart, sen det där hände. Dom fördubbla
stadsvakten vid Distingarna, och det vart alldeles frånsagt* [*Förbjudet.] att slåss.
Men inte tror jag, att det gjorde så mycket. Jag för min del tror, att
Geijers tal gjorde mycket mer. Han fick oss att skämmas och tänka
litet mer, än vi annars gjorde.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0311.html
