Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Gustav Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stycke på nätterna och ändå ej vara trött.» Så talar Geijer
själv senare om denna tid.
Känslan av hemlivets lycka avspeglade sig också i Geijers
uttalanden om familjelivet såsom grundval för statslivet. »Det
finns ingen olycka så svår», säger han, »att den ej snart, ja
man kan säga lätt, av ett folk övervinnes, om det bibehållit
den grund ren, varur även all offentlig lycka uppblomstrar,
om dess familjeliv är oskyldigt, dess hemseder stränga och
obefläckade.»
Skriftställaren Karl August Adlersparre, Georg
Adlersparres son, berättar, att hans första intryck av Geijer —
det var i hans föräldrahem i början på 1830-talet — alls ej
var imponerande: »Hans sätt föreföll mig klumpigt och
trubbigt med mycken anstrykning av alldaglighet. Vårdslös i
sin klädsel, självsvåldig och otymplig i sina rörelser, utan
det ringaste aktgivande på sig själv, rösten sträv, i tal och
svar tvärsäker och avklippt, gjorde han på mig ej ett behagligt
intryck. Jag hade väntat mig något helt annat — men min
väntan blev icke lång.» När den store mannen väl kom i
farten med ett samtal med Adlersparres far, började vår
sagesman »snart inse», som han säger, »att jag ej hade framför mig
någon vanlig människa. Allt som konversationen fortgick,
fick Geijers blick en skärare glans och stämman en mera
harmonisk klang. Jag såg honom ofta trycka min faders hand,
klappa honom på axeln, rusa upp ur soffan, ånyo sätta sig
där, gestikulera och torka svettdropparna ur pannan — och
på en gång syntes mig den nyss så kalla naturen stå i eld och
lågor. Då vaknade hos mig liksom ett behov att älska Geijer;
det var något i hela hans väsen, som grep in i och dominerade
mitt samt där uppväckte förtjusning och vördnad.» Och när
han sedan talade med unge Adlersparre, »log han, som blott
de goda kunna le».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
